- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
33

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Troheten intill döden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tande, gjorde sina anmärkningar öfver mitt förstörda utseende;
detta blef mig för bittert; det var ett helvete, som tände sina
lågor i själen, och den onde anden, afgrundens Salamander, slingrade
sig omkring hjertat och sammantryckte det; jag behöfde luft och
jag rusade ut, och sedan jag kommit ut, behöfde jag dö — och
derföre . . . min Fylax», tilläde han, »hindrade mig att komma
som en sjelfmördare inför Guds dom; tack, Fylax!» hviskade han,
och ett par tårar glänste i hans ögon. Det trogna djuret stod
der och betraktade sin herre med kloka blickar, uppmärksamt, som
om han varit hans läkare, och kärleksfullt, som en öm vän; det
var instinkt, det var trohet utan prål, utan ord och utan anspråk.

Etienne var räddad för ögonblicket; men allt påskyndade hans
slut, han uppgjorde sina affärer och låg sedan småleende och lugn,
väntande sin sista stund.

Under dessa dagar gick jag till Clothilda och berättade hela
händelsen, och att Etienne snart skulle återgifva henne friheten;
hon bleknade något, men efter några ögonblicks tystnad, sade hon:
«tror kusin, att han dör snart?» Jag kunde jaka till frågan. »Jag
måste fara dit», sade hon och ringde. »Jag far dit till honom;
det går inte an eljest», fortfor hon, då hon såg mig göra en
af-böjande åtbörd; »man måste så mycket man kan bibehålla skenet;
det skulle uttydas illa, om jag ej vore närvarande vid min mans
dödsbädd; man skulle anse mig vara skulden till hela
misshällig-heten.» Jag föreställde henne, att det skulle plåga den döende att
återse henne; hon hörde mig icke, utan for.

Jag skyndade efter, och han fram kort efter henne; hon satt
ännu väntande i förmaket; slutligen kom betjenten ut ur
sjukrummet och lemnade Clothilda en lapp, hvarpå med darrande stil stod
skrifvet ett enda ord, nemligen: «försent.» Ett drag af otålighet
flög öfver friherrinnans ansigte, och hon bad mig tala vid den

sjuke; »jag skall, jag måste se honom», hviskade hon till mig;

«tänk sjelf efter, hvad folket skulle säga, om jag icke är hos
honom under hans sista kamp.» Jag gick in till den sjuke: hans

ansigte var liksom förklaradt, jag såg att han uppgjort sin räkning

med denna verlden, att alla passioner, alla jordiska känslor
försvunnit, och att hans själ fått jemnvigt och snart skulle öfvergifva
sin bräckliga hydda; jag ville icke återväcka dessa känslor, som
redan Yoro slocknade, och nämnde ej ett ord om Clothilda. Den

C. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. 3

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:08:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/1/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free