- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
45

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. En lustresa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kaffebordet* «Nå, har du sofvit godt, Axel lilla?» — «Vet
mamma, det der «Axel lilla» låter så pjåkigt, alldeles som jag vore ett
barn . . . sofvit? Åh ja, så der temligen . . . hör ni, flickor, der
borta, ni har intet annat att göra än en flughåf; de gemena
flugorna vilja rent af äta upp en.» — «Det skall ske, min Axel»,
sade gumman, »flickorna skola sy en flughåf, och så skola vi sätta
gift der nere åt dem.» — «Nej tack, det får mamma låta bli;
Netta kunde i misshugg slicka upp giftet, och Netta vill jag inte
mista för tusen riksdaler; när Claes gaf mig henne, bad han mig
akta henne väl.» — ((Jaså», sade modren och kastade en betydelse*
full blick p& oss, «du har fått Netta af din vän, grefve
Gyllenstråle; vet excellensen deraf?» — «Det tror jag knappt», sade
löjtnanten. — «Har du nyligen fått bref från unga gref Claes?»
frågade fröken Juliana. — «Ja, det var sannt», svarade brödren,
«ex-cellensen bad genom Claes helsa mamma och pappa.» — «Hans
excellens är alltför god», sade gumman; «det är en glädje», fortfor
hon och vände sig till oss, «att se sina barn väl upptagna af de
högsta och mest vördnadsvärda hus i landet. Min Axel är som
barn i huset hos excellensen Gyllenstråles, och ett beständigt
sällskap åt hans son, en oändligt ämabel ung man; känner kusin
Adam unga grefven?» — «Nej, bästa tant.» —«Nå, min himmelske
fader!» ropade den gamla hennes nåd till, och sprang upp och
bort till fönstret, det hon med fart öppnade. «Thilda, ser du inte,
ditt kräk, att lilla fröken står och äter ler ur stenfoten, ser du
inte efter fröken, utan låter lilla fröken gå för sig sjelf, skall jag
visa dig ditt . . .» Fönstret slogs igen, utan att vi fingo veta,
hvarken hvad hennes nåd skulle «visa», eller hvilket epitet, som
egentligen skulle följt på ordet «ditt». «De der pigorna äro
alldeles odrägliga», fortfor hon, sedan hon satt sig vid bprdet, «och
du, min kära sonhustru, är också alldeles för flat mot den der
damen.» — «Kära mamma», sade löjtnant Axel, «var inte ond på
Thilda, hon är en beskedlig flicka och vacker dertill; jag får lof
att gå ut och trösta henne litet.» — Löjtnanten gick, och nu satte
sig gumman borta hos min hustru och sin sonhustru och höll en
lång föreläsning öfver, huru farligt det var att ha sådana der
«da-mer» i huset, der en så ung och godhjertad gosse, som Axel,
vistades. «Det gemena stycket gör allt sitt till för att få honom,
stackars gosse, i sina nät; gå ut, Juliana, och kör in henne, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free