- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
81

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tattar-Anna hade lärt sig prima regula juris. Hon nekade nu
till allt, äfven de klaraste fakta, och, såsom misstänkt for flere
stölder, fördes hon fram och åter mellan tingsställena.

En vintereftermiddag — det började redan mörkna i fängelset,
fastän det ute ännu var full dager — inträdde den ene
vaktknekten till Tattar-Anna och hennes son. «Hör du, Anna», började
han och närmade sig henne, «jag ville gerna veta, hvar du har
gjort af kommerserådets matta ?» — »Kommerserådets matta ?»
upprepade qvinnan, frågande; «huru kan jag veta det? jag har aldrig
tagit något hos kommerserådet.» — «Jaså, du har inte ?» sade
vaktknekten; «nåh, så skall man väl få fram sanningen af dig; hör,
kona! vill du bekänna; känn hur det smakar!» I detsamma gaf
han Tattar-Anna ett häftigt slag med en läderkarbas. — «Aj-aj —
kära, lilT goda herr Bultman, slå mig ej; vid Gud och min
salighet jag har tagit mattan; nej, nej.» — «Jaså, du vill inte fram
med sanningen; jo, ser du, jag skall nog få den att krypa ur dig,
hur långt inne hon sitter; du skall få dig litet extra gryn, och
det så, att det biter in i skinnet.» Efter denna inledning började
han att slå den arma qvinnan; exekutionen afbröts blott då och
då med någon fråga, om hon ville bekänna. Balthasar kastade
sig framstupa på britsen och gret, i raseri att ej hafva styrka att
skydda sin mor och sluta misshandlingen. — «Jaså, ändtligen»,
sade Bultman, något trött efter arbetet, «jaså, du vill bekänna.» —
«Ja-a.» — «Nåh, hvar har du gömt mattan?» — «Jo, bäste, gode
herr Bultman, jag har gömt henne — ja, hvar var det nu igen?»

— «Jaså», inföll Bultman, «du tycks ej ännu fått ditt «lilla lagom».

— «Jo, gode herr Bultman, jo, det var sannt — jag lade mattan
i en rishög, utanför norra tullen, straxt vid vägmärket.»

Vaktknekten gick. «Mamma! mamma! hur är det med dig?»
ropade Balthasar och kom till henne, der hon ännu var, halft
knäfallande, halft liggande på golfvet. — «Tack, Balthasar!» sade
modren, «men, Herre Gud! jag är oskyldig; jag har ej varit i
kommerserådets hus med min fot; jag är oskyldig, Balthasar!» Och
nu gret hon bittert och omfamnade gossen. «Nu kommer Bultman
snart igen; mattan finnes ej på det anvista stället, jag vet inte
hvar hon finns; då tror han, att jag ljugit, och då — d>.»

. «Qm jag bara vore stor», sade Balthasar och skar tandemr
af vanmäktigt raseri, «jag skulle tukta Bultman, jag.»

C. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. ®

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free