- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
92

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fjorton dagar talade man ej om annat, än den stora festen,
i hvarje sällskap var den fruars och herrars talämne, och då tvenne
gummor möttes på gatau, var straxt den stora dagen i fråga.

Den stora dagen kom. Det var en skön Julidag; solen gick
upp öfver skogen och kastade sina strålar på stad och land; allt
simmade i ett haf af purpur och guld. Redan bittida på
morgonen samlade sig folk på torget framför rådstugan, och vid klockan
sex var det betäckt af en oöfverskådlig menniskomassa, som
böljade fram och åter liksom dyningarne på ett haf.

Ett fönster i jordvåningen stod öppet; der var galler
innanför och mörkt derinne i rummet; men då folkets sorl tystnade
något, hörde man inifrån det mörka hvalfvet ett chor af röster, som
sjöngo en psalm; det var en manlig, ren stämma, som sjöng högt
och tydligt, accompagnerad af ett par svagare, darrande röster;
det lät som ett Te Deum, sjunget af en segerdrucken här på ett
slagfält, der de sårades klagan utgör accompagnementet; det lät
som en segersång, hörd på afstånd.

«Det är Balthasar», sade en gammal rödögd gumma bland
hopen, «det är Balthasar, som sjunger så der vackert.» — »Herre
Gud! jag mins nog, när han var liten, att han sjöng så vackert
en visa hvar gång jag gaf honom något till bästa.» — »Åh ja»,
svarade en borgare, som med en brun syrtut, knäppt omkring sig,
stod bredvid; «åh ja — han har vacker röst, f-n lille, ocb inte
ser han så illa ut heller.» — «Nej!» återtog gumman, «han var
riktigt ett vackert barn; men det var många år se’n och han har
väl förändrat sig sedan.»

«Hör på klockaren och presten», skrattade en arbetskarl, »det
låter som andan satt i hjertgropen på dem; tacka vill jag
Balthasar, han är inte »buskablyg» han af sig — tyst! nu är allt tyst
derinne.» — «Nej, han läser.» — «Tyst!» — «Hvad är det?» —
»Jo, hör: jag, fattig, syndig menniska, som i alla mina lifsdagar
på mångahanda sätt emot Dig brutit, läser Balthasar.» — »Det är
syndabekännelsen.» — »Hatten af, pojkbyting! och hör
syndabekännelsen.» — «Låt bli att trampas.» — »Nåh, hvad gapar ni efter,
har ni inte sett en arrestant förr?»

Så pratades i hopen, medan Balthasar inne i det mörka
hvalfvet gjorde sin bekännelse inför verldens Herre. Det var slut,
sången återbegynte; folket stod tåligt och väntade samt skrattade och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free