- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
94

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Kors! så snyggt han är klädd», sade en piga. —«Joho, det
må du tro», svarade en annan, «sjelfva kommerserådinuan kar låtit
sy kläderna åt honom, af bara shirting, med svarta bandrosor och
kanter på.» — »Men hvarföre gaf hon honom så granna kläder?»

— »Åh jo, Balthasars mor tjenade hos kommerserådinnans för*
äldrar, då hon fick gossen, och jag tror mest, att han fick namnet
Balthasar efter hennes bror, som stod fadder åt honom — eller
hur det hänger ihop, det är ingen slug på, säger, mamsell hemma.»

Tåget var nära* och folkhopen skiljde sig för att låta vagnen
passera, liksom Röda Hafvets vågor skiljde sig för Israels barn,
då de tågade till sitt förlofvade land. Balthasar nalkades sitt*
emellan ett par murar af menniskohufvuden. — Balthasar var en
yngling af ett par och tjugo års ålder; hans anletsdrag voro
re-guliera och vackra; men han var blek och afmagrad, liksom eu
blomma, som vuxit i skuggan. I de mörka ögonen glänste ett
mildt svärmeri; men intet drag påminde om mördaren, om ett
hårdt’ och kallt hjerta. Han aftog hatten och helsade på den
stirrande mängden; ett mildt, svårmodigt leende krusade de bleka
läpparne, när han igenkände någon bekant, som stod der med
näsduken för ögonen och gret; det gjorde honom så godt, de varma
tårarne tycktes falla på hans hjerta. En gammal gubbe framträder
och räcker sin grofva hand åt ynglingen, som boj er sig ned och
kysser henne. — «Jag förlåter dig, Balthasar», snyftar gubben och
skakar den lifdömdes hand, «jag förlåter dig allt.» — «Tack,
fader 1 tack, fader!» hviskar Balthasar, «detta ord gör mig så godt,
så godt — tack — evig tack!» Det var den mördades far, som
invid grafven räckte sin hand förlåtande åt mördaren; men
Balthasar gret icke som gubben; det passar ej för hufvudpersonen att
gråta på en folkfest.

Nu stannar vagnen; den slutna ringen öppnar sig; man
sjunger en psalm; folket lyssnar och höjer sig på tå för att kunna
se. «Tag af hatten der», ropar en. — «Gud vare hans själ nådig!»
hviskar en annan. — «Tyst! någonting blixtrar!» Ett doft hugg
höres öfver de darrande psalmtonerna — det är gjordt.

Nu slutar psalmen. Presten stiger fram ooh talar kärlekens
och försoningens ord; men det rinner blod deruppe på backen;
en kropp ligger der och de hvita kläderna äro bestänkta med blod-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free