- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
96

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

mot allt genom andeligt högmod — för hvem var väl varningen?

— den hade fallit på hälleberget.

En hel månad eller mer fortforo gatpojkarne att i sina lekar
uppfora Balthasars död, under dramatisk form.

«Du är nu Balthasar, Olof!» ropar en gosse i högen, «och
jag är mästerman, och du, Magnus, är presten, och du kan vara
rackarn, du, lilla Gustaf — ja — se så, led fram honom och lägg
ner honom; nåh, grina inte du, Olof, det är inte farligt — se så,
nu är det gjordt. — Vet du hvad? gesällen hemma berättade; att
mästerman är lika med en Öfverste och att han beskyddas af
kungen, så att det kostar lifvet om man slår en mästerman en örfil,
eller också får man betala trettio riksdaler för hvar dag man får
lefva, alltsom mästerman vill.» — «Jaha, det veta vi nog», ropar
en annan; «men si, gossar! mästermans yxa är af rent silfver med
litet stål uti och skaftet af pockenholz, det är derföre, att det är
pocker i det träet; men si, om mästerman hugger miste, så skall
han straxt lägga sig ner och låta halshugga sig. Vet du hvad?
yxan är så skarp, att hon tar af en flygande spindelväf och skär
i tu en ulltapp, som flyter på en bäck — och så är det
qvick-silfver i skaftet, så att det får fart när han hugger till.»

Så talade barnen och så dömde de äldre — för ingen var
det sorgliga skådespelet något annat än ett — skådespel.

Innan lagar funnos, gjorde nöden hämnd till en slägtpligt;
det blef brödernes eller sönernas lott att hämnas, att återställa
jemnvigten inom det störda samhället; då lagar stiftades,
öfver-togo de endast individernas pligt att hämnas och förbjödo dem
att göra det sjelfve. Så länge ännu rättslöshet fanns i något fall,
slocknade ej folkets känsla för hämnd; den qvarstod ännu alltid
som ett slags pligt, och om ej just det, dock som ett slags
rättighet; men hämnd har småningom fått en annan stämpel af det
allmänna omdömet. Det är nu en smutsig last, fordom var den en
dygd, den var nödvändig; den är nu onödig och derföre brottslig;
men ännu fortsätta våra lagar likväl sitt hämnarekall, ännu hyckla
vi kärlek och förlåtelse, ännu predika vi försoning och Christi
milda lära bredvid en stupstock, der blod flutit för våra egna
händer, der vi låtit lagen hämnas blodigt ett brott, hvilket vi såsom
menniskor bestraffa, men såsom christne måste förlåta. Det är en
dunkel aning af detta förhållande, som gör, att folkets känslor vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0101.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free