- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
120

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Detta samtal bestämde den veke Axel att icke bry sig om
hela saken. Det finnes många menniskor med godt hjerta, som
låta leda sig till hvad som helst; fruktan att synas löjlig tvingade
Axel att, mot sin natur, vara hårdhjertad.

Der hemma på Odensborg stod det icke väl till. Friherrinnan
satt halfklädd i sin soffa, inbäddad mellan kuddar; mamsell
Grön-qvist stod midt framför henne och dröp några styrkande droppar
i en medikamentssked för att gifva sin fru, som hade en häftig
attack af sin vanliga svaghet. «Miu Gud \» suckade den goda frun,
»hvem kunde väl tro det om henne? jag ansåg henne som mitt eget
barn; men ingen bildning kan utrota lågheten hos det sämre
folket.» — «Friherrinnan har rätt i sin harm», sade mamsellen; «men,
lilla goda friherrinna, förifra sig inte, spasmerna komma då straxt
igen; för all del, här är droppar, behagar friherrinnan?» — «Är
hon ur huset ännu?» frågade friherrinnan. — «Ja, hon är borta.»

— «Nå, hvad sade det gemena stycket?» frågade hennes nåd och
reste sig upp med styrka; «hvad sade hon, när hon fick min
befallning, att icke mer visa sig för mina ögon?» — «Jo», sade
mamsellen, «hon gret, men var tillika stursk; hon stfde, att hon
varit lyckligare utan friherrinnans välgerningar; att, om hon icke
blifvit upptagen här, hade hon nu varit en ärlig bondes fästmö
eller hustru, likaså väl som hennes syskon.» — «Sade hon det?»
ropade friherrinnan och rodnade af vrede; «den otacksamma
varelsen; sade hon det? Så är det, mamsell Grönqvist, så är det att
uppföda en orm vid sin egen barm, så är verldens lön,
välgerningar föda otack, ömhet fostrar sturskhet.»

En betjent anmäler: »herr hofpredikanten». — »Låt honom
komma in; Grönqvist kan gå ut så länge.»

Med hofpredikanten, en gammal smidig prest, som fått
pastoratet genom friherrinnans protektion och som, för att ställa sig
in med »sin höga patronessa», alltid synnerligen beundrat Annas
»skönhet», »snille» och »dygd», föreföll nu ett långt samtal.
Hofpredikanten ansåg bäst att rentaf förskjuta den »ovärdiga», som så
grymt hade sårat sin »höga välgörarinna»; han fann tjenligast, på
det man icke skulle lägga hyende under lasten och uppmuntra
Bedelösheten, att rentaf förneka henne, att låta henne sköta sig
sjelf och blott aflägsna henne från godset samt söka hindra unga
baronen att genom någon malplacerad ömhet gifva sin mor de-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free