- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
121

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

menti, t. ex. genom att erkänna saken eller något dylikt.
Hof-predikanten åtog sig att arrangera allt och gick.

«Hofpredikanten Srailer är en alltför god menniska», sade fri*
herrinnan till den åter inträdande mamsellen; «han arrangerar hela
den obehagliga affaren.»

I ett litet trångt rum, med fönstret åt en af stadens små
grander, satt en kall Januariafton, tre år derefter, en ung qvinna,
med ett utmergladt, qvidande barn i sitt knä. Den unga qvinnan
var blek, så mycket man kunde se vid den korsade belysningen
från den svagt fladdrande spiselden och stjernljuset, som sken in
genom de små rutorna. Jag hade sett denna qvinna förr, med
sitt likbleka ansigte, som en ande sväfva utåt gatan, jag hade sett
henne äfven för längre sedan, lefnadsfrisk och lycklig, med
pur-pnrröda kinder och oskuld, i stället för blygsel, målad i sina
blickar — jag hade sett henne förr — det var Anna. Och hvilkens
var det qvidande barnet? — det var hennes, det var kärlekens son.

Den äaddrande lågan i spiseln lyser klarare, barnet slumrar i
modrens famn; men hon gråter, och den ena varma tåren efter
den andra faller ned på den sofvande gossen. — «Han sade»,
hviskade slutligen Anna och lutade sig ner öfver sin älskling, «han
sade, doktorn, att du inte kan lefva öfver natten; du skall dö,
min lilla, lilla gossel min söta gossel min enda tröst 1 Skall du
dö, som jollrade for mig, som höll så innerligt af din stackars
mor! Men doktorn är dock blott en menniska — kanske han har
misstagit sig — han andas så lätt —■ kan detta vara mot döden?»
Gossen sträckte på sig och vaknade; de mörkblå barnaögonen hade
en egen glans, en egen skärpa i blicken. «Stackars mamma!
gråter du nu igen?» hviskade han och räckte sina magra händer upp
mot ansigtet för att klappa henne; »ser du, mamma! jag gråter
inte.» — Modren lutade sig ner och kysste barnet. — »Jag vill
till min far», sade gossen. — «Du har ingen far, stackars gosse!»
snyftade modren; «han har aldrig velat se dig; då jag begärde
hans kärlek, hans medlidande med dig, då skickade han mig
penningar, i stället för sin faderskärlek — du kan icke komma till
din far — ,han förnekar dig.» — «Jag vill till min far», upprepade
gossen otydligare; »mamma! nu går jag till honom!» hviskade han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free