- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
144

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

upplystes af en lampa. En qvinna gick fram och åter i rummet,
bärande ett barn; det var en liten blek unge, så der tre år
gammal kunde jag tycka. Se så, lilla Emerence, tyst, tysti sade
qvinnan och sökte att söfva barnet med sång. De der vaggvi9tonerna
verkade underligt på mig; den vackra friherrinnan, sjelfva papgojan,
allt var glömdt, blott af nyfikenhet på detta ny^i föremål. Det
starka afbrottet var orsaken till denna nyfikenhet: här i alla rum
glans och prakt, ljus och guld, och der nere mörker, en qvalmig
luft och en ängslig vaggvisa i stället för pianots pilsnabba toner.

— Ovilkorliga liksom någon sagt det för mig, och jag endast
stäfvat efter, hviskade jag vid mig sjelf: »stackars liten!» Barnet
tystnade, det sof! sof sött. Sköterskan lade det i en präktig vagga,
som jag blott såg till hälften. Nyfikenheten var en gång retad,
jag ville se hela vaggan, barnet, rummet, qvinnan, der nere i det
undeijordiska riket, der den matta lampan brann. Jag smög på
tå utför trappan, hvilken, liksom för att gynna mig, var klädd med
en klädesmatta — och snart stod jag der nere, skyld af en skärm,
hvars ändamål tydligen var att framdragas framfor trappan, men
som nu var undanskjuten åt sidan och lemnade en vrå, der jag
fick rum.

Den qvinnoskepnad, jag förut skymtat, såg jag nu tydligt;
det var en gammal gumma med insjunkna anletsdrag och ett par
mörka, dystra ögon, som förskräckte mig. De gamle bruka ofta
tala vid sig sjelf, och så var äfven här fallet; den gamla lät mig
i afbrutna meningar höra åtskilligt: hon lefver bara i herrlighet,
hon — barnet frågar hon inte efter — vore inte jag, så — hm,
hm — åh ja, sådan var mor före henne — hon är vacker
kantänka och kan inte med att barnet har blå ögon, som fadren.
Stackars öfvergifna barn!

Öfvergifna? tänkte jag, och tittade nyfiket på den granna
vaggan. Kan ett öfvergifvet barn sofva i en så präktig vagga?

— Hm, återtog gumman efter én stunds tystnad, hm — det
är tredjedag-jul i dag, och medan de leka deroppe och tänka på
intet, så vill jag se, huru det går deras barn — och lilla Anna.

— Ack, Herre Gud! hon är fattig mans barn, Anna; #men lyckan
rår för årsväxt; det kan ingen veta, tilläde hon och nickade, kan
ingen veta, hur Herren har sina vägar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free