- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
152

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Men, bäste onkel —

— Ja, min kusin, afbröt gubben den påbegynta rättelsen, jag

taokar er hjertligt, kusin, att ni velat vara den enda i slägten,
som låtit barnet vara barn, och, tilläde han med tårar i ögonvrån,
jag blef också uppfostrad till en sådan der konstmenniska. Ack!
hvad jag led, hvad jag gret och bad när jag var liten, jag bad
om försköning; men förgäfves, man ville ha mig till ett underverk
af lydnad, af kunskap, och predikade dygd morgon och qväll —
hur gick det, kusin? Jo så, att jag lydde af fruktan, ej af kärlek,
att jag blef uttråkad af vetande innan jag fick något, och att min
dygd blef ett löst skal, som jag skakade af mig, så snart jag
kunde. Nå väl, jag föll således på många galenskaper, bar mig
eländigt åt många gånger; men — lika godt, tilläde han med
rörelse, efter någon tystnad, det en qvinna, min mor/ försummade,
det upprättade en annan qvinna, min fastmö. — Hon var en vänlig
själ, ett barn, en engel, — hon räckte handen till den fallande,
till mig, som höll på att sjunka, och lärde mig att gå; sedan var
det liksom hon på lek fastat ett par vingar vid min själ — och

jag blef lätt och glad, blef åter ett barn, jag kände huru hvarje
skuld, hvarje ånger lossnade från mitt sinne. Och, kusin! så blef
jag åter ett barn och är det ännu på min ålderdom, och hoppas
till Gud att kunna som ett barn få aflägga räkenskap for min
lefnad. Nå, lilla kusin, ni ser jså dyster ut; tacka Gud for detta

barn, som han gifvit er till ert åldérdomsstöd.

Friherrinnan hade, under onkel Gabriels långa berättelse, i
sitt hjerta harmats öfver att lill-Anna kommit hennes Emerence i
vägen, men det var en gång gjordt, och då hon nu fann den
gamles «svaghet», syntes henne bäst att ej, genom att framställa sin
egen dotter, förstöra det gynsamma intryck, torparens hade gjort
på den rika onkeln. Hon svarade derföre, utan att göra
invändningar: ja, jag tackar Gud, bäste onkel.

— Deri gör kusin rätt. Se så, kusin, nu gör jag uppbrott,

började gubben, och du, min flicka! fortfar att vara glad och rask,
du blir en liten galant telning af familjen.

— Onkel stannar väl hos oss? frågade friherrinnan, hemligt

önskande att gubben skulle vara borta, innan misstaget af någon
händelse kunde röjas. Onkel stannar väl hos oss några dagar?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free