Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nej, kqsin, ej en timma, hästarne äro beställda. Farväl,
kusin, helsa Dagobert — och du, lilla barn, fortsatte gubben
högtidligt och lade sin hand på lill-Annas hufvud, och du, barn, Gud
välsigne dig och lede dig på ljusets väg, Gud beskydde dig, du
svaga, att du må finna kraft i din svaghet! Se så, farväl, kusin.
— Dagobert Iriir kanske ledsen, började friherrinnan.
— Ledsen, kusin! Åh nej, Dagobert känner mig knappast —
helsa honom från mig — det är alldeles nog för hans hjerta.
Farväl!
Den underlige gubben försvann, och sjelfva lill-Anna tyckte,
att det var en besynnerlig menniska, men tillika, att det var en
bra beskedlig gubbe, den der.
Baron Gyllenpil kom nu flåsande tillbaka. Verkligen jag är
i stånd att få rätt på onkel Gabriel, sade han, — han var redan
ute, men skall resa nu genast.
— Han har varit här, afbröt honom friherrinnan.
— Och du bjöd honom inte qvar, min vUnP frågade baronen;
vi ha kronärtskockor till middag, det skulle han tyckt om.
— Väl möjligt, men han ville ej bli qvar, och verkligen,
till-lade hon försmädligt leende, jag kunde ej locka honom med
kronärtskockorna; ty, sanningen att säga, jag någonsin lagt
migiköks-affarerna. Dessutom så —
— Ja, jag skall genast söka upp honom, inföH baronen och
fattade sin hatt.
— Dessutom, sade friherrinnan, så är det klokast att låta
gubben fara efter sitt eget förvirrade hufvud, jag, för min del, • har
nog af den »barnsliga» onkel Gabriel.
— Ja, högst kuijös lär han vara, den käre onkel Gabriel,
yttrade baronen småskrattande, jag känner honom föga, men har
hört tusende löjliga historier om hans sätt att lefva bland folket
der nere. Ha, ha, ha! han går till dem i stugorna, han sitter
och pratar med bondgubbarne och står fadder åt alla barn, som
födas — och så leker han med barnen och låter dem komma upp
till sig på slottet och. spelar sjelf, den goda onkel Gabriel, på
fortepianot, då barnen dansa — det är hans noje. — Stackars
gubbe, hvar och en har sina., nöjen, och barnlek är då engång hans
glädje. Nå, hvad sade han om Emerence?
— Han var alldeles förtjust.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
