- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
154

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Präktigt, du skall f& se att der blir testamente — ocht
tilläde baron något betänksamt, det är dyrt att lefva så här på
längden; räntorna inflyta också bra ojemnt, ty folket är utfattigt

— det finnes ingenting odrägligare, än fattigt folk; ty beständigt
äro de till besvär och aldrig göra de rätt för sig.

Friherrinnan fann nödvändigheten af att Anna ej längre skulle
vara i huset; hon insåg klart, att hennes dotter förlorade på
jern-förelsen, och således var inom en vecka den lilla flickan hemma
hos sina föräldrar på Blomkullen — och i friherre Gyllenpils hus

— fanns ingen barnaglädje mera.

Tre år förgå hos friherrens med lektion, hos torparens med
uppfostran; flickorna äro elfva år, det är trettondagsafton.

Liksom då vi första gången trädde in i friherrens våning,
stråla alla kronorna af ljus och förgyllningarne glänsa och folket
hvimlar, och glädjen? — det är detsamma med glädjen,Nmen
musiken ljuder och man dansar. Fröken Emerence gjorde sin debut
i sällskapslifvet. Tusende gånger hade friherrinnan sagt: stackars
Emerence, du är ändå bra ful! Tusende försök voro gjorda för
att göra henne behagligare, guvernanten hade haft all möda öspard
att lära henne ett ledigt skick — allt var förgäfves, ty endast ur
känslan af frihet, af sjelfförmåga, utspringer sällskapsgåfvans
hemlighet, den nemligen att lefva bland menniskor, utan att de känna
sig tryckta deraf. Fröken Emerence kunde aldrig glömma, att
hennes mor ansåg henne ful, hvarje spegel sade henne, att hennes
bleka, dystra ansigte ej kunde intaga någon; och hennes sätt att
vara berodde på en sådan massa reglor, att hon, för att ej
glömma ena hälften, rent af måste underlåta den andra. Det var
något kantigt, lillgammalt och instuderadt hos detta, barn, som stötte
till och med den mest bortskämda vana; ty vi fordra natur for
allt skönt, och konstens högsta fulländning är då den förnekar sig
sjelf och försmälter till natur; derföre ar allt sannt skönt, allt
herrligt, allt beundransvardt. alltid någonting mycket naturligt,
någonting ganska enkelt.

Det var klart att fröken Emerence, som var värdinnans enda
barn, utgjorde aftonens glanspunkt. Alla fjäsade och smickrade
det stackars barnet, men detta smicker blef så osammanhängande,
så planlöst, att hon i sitt hjerta kände, att man tog det ur luften
och att hon sjelf icke gaf anledning till en enda artighet. Hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free