- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
189

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Jo, ser Borkmanskan, jag skall säga henne något nytt —
hm — Ludvig kommer som springpojke till Påhlssons.

— Herre min Gud Fader! vare tack och lof, men är det
riktigt sannt, Sigurd P

— Jo, det är säkert det, derför har jag och pojken varit
borta hela dagen.

— Och allt det der har Sigurd gjort?

— Jo, ditåt lutar det, Borkmanska. Gamle Sigurd har vänner
i viken, bara han aktar sig för dem, han räddat lifvet på, de tycka
att det inte var stort att tacka för.

— Vore jag nu så väl af med Gustaf också, han går ju här
hemma till ingen nytta, yttrade modren, som ej, i glädjen öfver
den äldstes lycka att blifva springgosse i en kryddbod, glömde
den andre.

— Jo, honom hjelper väl Gud; jag kan det icke, sade Sigurd

och slog en rök ur pipan.

Några dagar derefter inställde sig Sigurd hos handelsman

Påhlsson med -sin protegé, som var nykammad och polerad; allt

gick bra och gossen kom i tjenstgöring.

Omkring fem år derefter satt gamle Sigurd på sitt
favoritställe, det var mot hösten, den gamle krigsmannen var mera böjd
af åren än förut, hans drägt var nu trasig, hans ansigte dystrare
och blekare — han var en tiggare; ty han orkade ej såga ved
hos handelsmannen eller någon annan; han måste tigga. Om man
i månskenet kunnat se den gode gubben i ögat, så hade man
spårat några sparsamma tårar simma uti dem; men på det gamla,
ärliga ansigtet spelade ett drag af hån, ett slägs storsinnadt
förakt för allt.

— Hm, alltid är jag dum, jag ser intet, märker intet, utan
går efter näsan; hm, kunde jag inte förstå, att när han fick den
der granna jackan och kragarne och handskar om söndagarne och
blef en snygg och vacker bodpojke, så blef han mera främmande
för gamle Sigurd, men det förstod jag inte. Då jag kom in i
boden och såg honom ifrigt och länge sysselsätta sig med några
köpare derinne, så tackade jag Gud i mitt sinne för att han skötte
sitt göromål med sådan ifver, att han inte såg sin barndomsvän,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free