Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rektor Hults
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att jag träffat p& dörren, då jag skönjer fönstret, är det ju ganska
möjligt att dörren står öppen bakom mig.»
«Men», invände Anna, «jag tycker ändå att vi på något sätt
skulle kunna förklara möjligheten.»
«Nå ja, det låter sig också göra», sade rektorn, «och detta
efter en ganska enkel idé.
«Som ni veten», böljade han att docera, «som ni veten, finnas
här på jorden många serier af lifsyttringar, alla sig emellan
förbundne. Stenen, hvars enda lifsmoment var det då hans minsta
delar ansköto i kristaller, det i vårt tycke döda, öfvergår genom
en knappt märkbar länk till lif — till ett lif, som har flere
momenter af utvecklingar, men dock icke frivillig rörelse, till en växt,
med ett ord, och växten öfvergår åter genom en ny knappt
skönjbar öfvergång i djur, och djuret lemnar hos menniskan rum för ep
sjelfständig ande.
«Emedlertid, mina vänner, så säger jag ej dermed att det
andliga elementet inom djurverlden just först griper in hos menniskan;
analogien säger att det borde vara helt annorlunda; det är ej den
fullkomligaste stenen som vexlar om till växt, den grusiga,
half-förmultnande skiffern bär sina’mossor, men ametisten inga; äfven
skola vi märka att öfvergången sker på de låga serierna, det är
ej den högsta, utan den lägsta växten som mest närmar sig djuret.
’Palmen och liljan äro mest aflägsna derifrån, men
vattenmossan närmast polypen. Det är således gifvet, att den ena
lifs-formen griper in i den andra nära dess rot, så att de skjuta tvenne
olika grenar, som hvar i sin mån utveckla sig, den ena till det
högsta den kan blifva såsom ensam, och den andra ingripande i
en ny lifsserie.
«Så säger analogien, att det andliga i verlden äfven måste
gripa vid djurlifvets rot och ej vid dess krona, menniskan.
«Om vi betrakta spindeln, biet, den flitiga myran, hvad se vi?
— jo, sägen j, en utvecklad instinkt — och denna instinkt beror
ej på djurets organisation, ty hvarföre bygger biet sexkantiga
honingspipor, om ej derföre att de taga minsta rum, och derföre
att dess egen kropp är kantig?
«Hvem lärde jordspindeln att göra en dörr, som stänger sig
sjelf för hans lönnrum, och vattenspindeln att göra en
dykareklocka af siden och pumpa den full af luft?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
