Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äro vi ett par, vi begge, kanske da hjelper mig öfver den der
bron derborta, hon är bra smal.»
•Hvilken bro, Adolfl sansa er», sade Hedda.
«Den der bron, som leder dit öfver till stjemsalen, der Gud
bor; hal att vandra midt öfver lågor, som strömma der pä djupet,
och riktigt komma öfver, led mig, Hedda, du har gått den vägen
forut, da hissnar inte.»
«Men, Adolf, det finnes ingen bro, inga lågor, ni lefver, Adolf,
frakta intet, ni lefver», sade Hedda.
•Lefver? ja, jag vet», yttrade han och log, «jag lefver och du
lefver, ja, jag vet det.»
•Ja, vi lefva begge.»
•Javisst, men si du är salig och jag blott halfsalig, om du
inte för gammal vänskaps skull vill leda mig ditöfver, men håll
bara duktigt i, jag är tung jag, om jag slinter.»
Patronessan hade hittills hållit sig dold, men då hon hörde
att Hedda icke kunde reda hans förvillade tankar, trädde hon fram
och sade:
•Adolf, sansa dig, vi äro alla omkring dig.»
Adolf Fängers ansigte förändrade sig på en gång, ögonen
gnistrade af vrede och fruktan, ådrorna på tinningarne spände sig,
han grep krampaktigt tag i Heddas händer och stirrade på sin
mor. Patronessan ville luta sig öfver honom, men då reste han
sig hastigt och med kraft och ropade:
«Vik hädan, satan 1 vik hädan! engeln här leder mig öfver
bron, du får mig inte.»
Den arma modren ryggade tillbaka af fasa.
Den vansinnige märkte denna rörelse och skrek sitt: vik
hädan I vik hädan, satan! ända till dess modren stapplade ur
rummet. Då småskrattade han vildt och sade: «Ser du, Hedda,
djef-vulen är slug och har klädt ut sig i min mors skepnad, men jag
såg klorna jag och körde honom på dörren; tack, Hedda! du
höll bra uti, han vågade icke på mig, ty en Guds engel
beskyddade mig.»
Hedda sökte beständigt att återföra honom till sans, men
han fortfor att anse sig vara död och i ett mellantillstånd mellan
salighet och jordiskt lif, i ett Hades, der han skulle vara, till dess
han var försonad med sig sjelf, sin mor och med verlden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
