Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Afskedet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänner böra göra, — jag har varit oförsigtig många gånger, —
har sagt er mer än jag borde hafva sagt, — tack, Lindman, för
det att ni ej med ett /ord, med en mine gifvit mina tankar och
mina känslor luft; det har skett utan ert förvållande; är något
fel begånget så är det mitt; men jag har märkt något tvärtemot
er vilja; nå väl, Lindman, nå så dumt det är, att ej tala rent ut
på en gång, nu har jag stått här och bråkat med ingressen en
hel qvart; nå väl, Lindman, det är klart för oss begge.»
«Hvad?» frågade ynglingen med vek röst.
«Jo, Lindman», sade flickan och nickade allvarligt och litet
darrande, «vi hålla af hvarandra — hålla af hvarandra kanske mer
än vi borde.»
Lindman drog den sköna flickan till sig utan att säga ett
ord, han tryckte en kyss på hennes panna; men hon räckte
honom med barnslig oskuld sina läppar.
«Tack, Lina», sade ynglingen och tycktes vakna ur
ögonblickets berusning, «evig tack!»
«Kanske», sade flickan allvarsamt och med ett par klara tårar
glänsande mellan ögonhåren, «kanske jag gjorde orätt, som kysste
er, Lindman; men det må så vara, jag har öfvertänkt allt, jag
kunde icke skiljas ifrån er, utan att gifva er ett säkert tecken, en
borgen för mitt hjerta. Det är orätt, Lindman, jag vet det»,
tilläde hon och rodnade starkt; «men, det ät också rätt»; hon
skakade på hufvudet, <gag förstår mig icke sjelf; men det är rätt,
fastän jag vet att mamma och mamsell Dahl skulle anse det som
en stor synd, att jag älskade någon; men det är ändå rätt; ty
jag eger icke mig sjelf; vi äro vänner, ja vänner. Farväl,
Lindman, nu vet jag, att ni icke glömmer mig. Om fjorton dar
kommer jag igen», återtog hon, då hon stod i dörren för att gå,
«lofva mig, Lindman, att vi då åter äro så som förr, — vänner
— blott vänner.»
Flickan försvann, och Lindman blef qvar liksom drömmande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
