Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Längst innanför en mängd andra rum l&g baron Gyllenlants’
sängkammare. Det var ett gammalmodigt rum med gröna
siden-tapeter och starkt förgyllda lister och öfverfyldt af möbler fr&n alla
tidehvarf, utan vidare urval, men alla syftande på beqvämlighet
och lugn. I den stora länstolen med de stoppade sidodynorna
satt en blek, affallen gubbe och bredvid honom ett fruntimmer,
lika blekt som han. Det var gamle baron Gyllenlants och hans
dotter Augusta Lejonsvärd.
«Och du säger att du är nöjd?» frågade gubben, hållande sin
dotters vissnade hand i sin, «du säger att du är lycklig? Väl dig
och äfven mig; men», tilläde han suckande, «det var ditt eget val.»
«Ja, min far, jag är nöjd.» 1
(’Godt, mitt barn; du ser på mig, att jag ej länge kan lefva;
mina läkare gifva mig hvad man kallar hopp; jag hoppas intet,
jag, min flicka; jag fruktar mycket.»
«Hvad, min far, fruktar ni döden?» frågade Augusta med
forskande blick; «en god kristen, en ädel man, som ni, kan dö nöjd.
Lär mig, min far, med ditt exempel, att man kan dö med lugn.»
Den gamle smålog bittert. «Ja, min flicka, jag är lugn för
näg och för dig också, men jag fruktar för dig, för ditt öde,
sedan jag fallit bort. Ser du, ditt möderne är redan förslösadt och
snart kommer ditt fäderne också att följa efter i det outgrundliga
gapet af din mans skuldregister, och då — ack, Augusta, du må
härma förnöjsamhet så väl du vill, dina bleka, uttärda kinder vittna
emot dig och mot din man. Ja, Augusta, jag ser allt; men jag
kan ej hindra det: allt måste förstöras och slutligen du i
fattigdom sitta och vänta på döden, som på en förlossare. Allt detta,
Augusta, är dock ett intet för mig, som, sjelf nära invid den sista
striden, inser, att lifvet och dess sorger äro ett intet mot
evigheten; men du ser det ännu ej tydligt, du skall ännu kämpa
mången hård kamp, fälla många bittra tårar, innan du finner ro och
tröst.»
«Ni misstar er, min far», sade Augusta med ett svårmodigt
leende, <rjag är lycklig, och det är endast er belägenhet som
bekymrar mig. Min man har sina fel, men han är dock en ädel
man, jag är öfvertygad derom; han spelar gerna, han briljerar
ännu hellre, han är ej en förälskad herde, utan en verldsmenniska,
om ni så vill, en lycksökare; men äfven bland dessa finnes det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
