Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\
«Ja, i början, i går och i natt. Ack, Herre Gud, — när han
kom hem, 8& tycktes det liksom han ej mera tillhört denna
verlden. Han\ smög sig in i siua rum, såg sig Qmkring, liksom han
varit rädd for* sin egen skugga, och satte sig i sin stol. Jag
hoppades att allt skulle bli som förr, att han skulle roa sig med
sina småting derinne. Men på en gång for han opp, som om en
ond ande fattat honom, slog sig för pannan med knuten hand
och stirrade framför sig som en förryckt. ’Jag är bedragen —
hela mitt lif har varit en dröm — nu har jag vaknat’, skrek han,
— ’nu ser jag allt’. Han började gå fram och tillbaka på golfvet
ocK vred sina bänder så att de knakade. Ändtligen stannade han
och såg ned åt branten, liksom han velat störta sig utför den.
Jag smög mig bakom honom för att hindra honom, i fall han i
sin yrsel ville försöka det. Men detta ämnade han inte. Han
tycktes grubbla på något. Ändtligen sade han doft, men likväl
skarpt: ’Jag trodde på forntiden, att den inför mig bekände sina
glömda sagor; jag samlade omkring mig allt, som kunde styrka
denna tro; jag lefde i det förflutna, som ett barn väntar och tusen
gånger lefver om julaftonen innan den kommer; jag trodde derpå
— och allt är dock lögn, en förbannad lögn. Hela min kunskap
gissning, hela min forskning utan värde, hela mitt lif förfeladtl
Sextio år, öfver ett halft sekel, med ena foten i grafven, får jag
veta att jag lefvat förgäfves — hui’ Det lät fasligt, skall herrn
veta, detta hui Kamrern började åter: ’Jag trodde på menniskor
— alla väl, alla; de förcföllo mig som vänner, alla; jag höll af
dem alla — min Hedvig höll jag mest af. Också hon bedrog
mig — sjelf bedragen och hånad — ingen, ingen, ingen på jorden
får jag tro, till ingen kan jag sluta mig, allt bedrog mig. Sextio
år, med ena foten i grafven, får jag veta att jag icke har en
enda på jorden som håller af mig som jag dem, ingen, ingen!’
Då kunde jag ej tiga längre, ty jag gret högt åt den stackars
kamrern. Jag .gick fram, tog honom i begge händerna och sade:
’Glömmer ni alldeles bort gamla Karin?’ Då stirrade han på
mig, kramade mig hårdt i händerna, men sade intet. Han blott
skakade på hufvudet. ’Sansa er, gode, lille, välsignade kamrer’,
bad jag, ’sansa er för Guds skull och för Hedvigs och för min
skull.’ Ännu stirrade han på mig. ’Kom ihåg’, sade jag, ’att
om ingen annan vän lins, så är det dock en vän i himmelen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
