Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en föreläsning om kroppars roterande rörelser och
elektricitetlärans attraktion och repulsion, som möjligen kunde verka rörelse i
den gamla spinnrocken, .hvars blybana och gamla messingsnubbar
ovilkorligen och helt naturligt sig emellap hade en ännu outredd
spänning, som — hvem vet? kunde bringa hjulet i gång.
«Åh nej, Johanna lilla, men det är ändå bäst att ej tro
sådant; man blir endast förskräckt.»
«Rädd? nej, gode magister, tvärtom, det är så roligt och stilla
när det surrar deruppe, att det riktigt gör godt i själen; då, ser
herrn, tycka vi alla oss så säkra i död som lif, ty vi kunna tänka
oss hur det är — huru vi en gång också skola, fria och lyckliga,
med mera ljus i hjertat än nu se om dem vi hålla af — osynliga
deltaga i deras fröjder eller åskåda deras sorger, utan att kunna
tänka annat än vi tänka då ett barn gråter: det der är endast
lappri; men ser herrn, äro barnen glada, det rpar också den
äldre, och så kan mormor glädja sig då vi glädja oss — och vara
med oss och välsigna oss — tror herrn inte det? — är det
ledsamt kanske?»
Magistern kunde ej neka att en dylik till hälften
materialistisk åsigt innebar någonting som var mera värmande än hans
egen föreställning eller rättare hans teori (ty någon klar
föreställning kunde det ej vara) om en ren, obemängd andlighet. Han
måste erkänna, att om också historien om mormors spinnrock
tycktes något trivial, så hade dock hela föreställningssättet något högst
poetiskt och tillockande, någonting som gaf mera trygghet och
lugn åt själen, än den supranaturalistiska åsigten eller detta
koketterande med det naturliga, som man i alla tider trott sig kunna
begränsa inom förståndets och den materiella undersökningens
råmärken, men som beständigt åter brutit^ dem och visat, att der
ligger en natur bortom alla dessa gränser, en som vi ej kunna
förklara.
«Låt vara, efter du så vill; men», afbröt han sig sjelf, «säg
mig en sak, Johanna (han fattade hennes hand), säg mig: tror du
mig?»
«Ja.»
«Tror du att jag håller af dig, Johanna?»
«Ja visst tror jag det.»
«Håller du af mig?»
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
