Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— tagande ur 9truten och proppande i gossens mun — *jo ser
du, tant Mimmi tänkte på de små jollrarne derute på Berndtstorp.’
’Och vidare, söta Mimmi?* afbröt öfverstinnan, som ej ville
att Mimmi skulle alltför mycket sysselsätta sig med lilla Otto,
hvilken under fasliga grimaser och endast till följd af en vink från
modren sväljde ner de Berndtstorpska drufvorna, som lära varit
ovanligt syrliga. *Och vidare, söta Mimmi?*
*Ja, kapten är mycket häftig. Det finnes lynnen*, fortfor
Mimmi, kastande en märkvärdig blick på oss, ’lynnen, som i
lif-vets förhållanden icke kunna finna detta rätta lagom, som endast
tillhör harmoniskt utbildade sinnen. Nog af, kaptenen var ej
allenast sorgsen, utan häftig. Han insåg min afsigt, men, liksom
barnet, söm skjuter ifrån sig det herrligaste medikament — som
till exempel lefvertransolja, som räddat så många — så gick han
ut då jag kom. Då tänkte jag: det är din pligt, Mimmi, att
äfven i dessa förskräckliga ögonblick, då sorgen satt alla
passionens vågor i rörelse, vara hftns vän, hans innerliga, tillgifna vän
— hans goda engel, och jag följde honom. I andra rummet gick
han på samma sätt, och nu sprang han på dörren och slog henne
igen så att huset skakades. Det var klart att han försköt en väns
tröstande ord — men jag tröttuade icke; jag, som var lugn och
sansad, borde känna min pligt, icke allenast som vän, utan som
menniska och kristen. Ändtligen kunde han ej undvika mig. Jag
sade: låt ej detta slag förkrossa er, bäste kapten; barnen höra
Guds rike till, och dessutom så ären I unga begge två och
förlusten ersättes väl framdeles. — Han stirrade på mig. — Jag
fortfor: ersättes väl framdeles, om Gud så vill, och om Gud icke
så vill, så få vi tåla det och ta vårt förnuft till fånga; ty det
bjuder oss vår pligt som menniskor och kristna. — Huru jag
talade, så bevektes han och sade: nu är jag lugn — Mimmi lilla,
lemna mig, så blir det bättre. — Men är det säkert? Gå nu inte
längre i gagnlös förtviflan; lofva mig att vara lugn.*
’Och han blef lugn?’ frågade öfverstinnan.
*Ja bevars — åh, endast en* varm själ tränger sig in på en
annan, om man blott ej förlorar modet, så . . . Ack, alla blefvo
lugnare; man talade nu ej om lilla Betty. — Emellertid svepte
jag och rådinnan lilla Betty — hon var så 9Öt med hvit
nättel-duksklädning, med ljusröda sniljor längs efter och en liten myrten-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
