Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En annan, med den nu omtalade besläktad,
förvandling af infinitiven eger vårt samtalsspråk i
förbindelser sådana som dessa: »Ja’ hadde bort sagt
de’ förut», »Flickan hadde fått sålt sina tännstickor»,
»Om ja’ bara hadde kunnat sluppit ifrån de’ här».
Hit bör man väl räkna den sats, som utgör slutet
i den bekanta barnvisan »katten å’ källingen»[1]: »Du
kunne låti(t) mej hatt’en».
Mången, som beflitar sig om att skrifva korrekt,
har sannolikt trott, att »hade bort sagts» och dylika
uttryck tillhöra det allra nyaste ogräset på
språkfältet. Det kan därför vara af intresse att påpeka,
att SAMUEL COLUMBUS i ett af sina poem skrifver:
Men hvem har skullat trott,
I Lustas rosengård en sådan falskhet skullat grott,
och dessutom i sin Ordeskötsel såsom för
svenskan egendomliga uttryck (»svecismer») anför: »Jag
har inte kunnat trott (eller: sett)» o. d. – Än mer:
redan i den år 1561 af PEDER SVART författade
krönikan öfver Gustaf I finner man konstruktionen:
»Han hade själf aktat dragit tillbaka till Rom».
Normalprosan och högprosan ställa sig emellertid
(af princip, kunde man säga) strängt afvisande mot
dessa »värdeförskjutningar», ehuru det någon gång
händer, att ett uttryck af de här nämnda slagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
