Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Böjda ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
Våra grammatiska författare söka ofta protestera mot en
sådan konstruktion som kungen af Danmarks besittningar. Från
logikens synpunkt är den tydligtvis mycket förfelad; säkert är
likvisst, att det ofta är detta uttryckssätt, som förefaller naturligast,
och att man icke utan grammatiskt pedanteri kan alldeles
förbjuda det. I danska språkläror, t. e. SCHNEEKLOTHS (2 uppl.
1885), upptages också Kongen af Danmarks Besiddelser såsom
just det riktiga uttrycket. Man finner lätt, att i detta fall hela
frasen kungen af Danmark är på algebraiskt vis liksom satt i
parentes och försedd med genitivexponenten s. Vill man icke
i sådana fall tillstädja hvad jag nyss kallade en ideell stavning,
borde man naturligtvis skriva kungenafd anmärks besittningar, en
form, som tydligen icke blott vore ortografiskt oerhörd utan också
alldeles strede mot själva vår språkliga känsla.
Också inom det enskilda ordet kan man finna likartade
bevis för språkkänslans uppfattning af stamformen såsom något
oföränderligt, trots alla tillstötande grammatiska modifikationer.
Framför två tillsammans uttalbara konsonanter brukar en lång
vokal undergå förkortning; men om den sista konsonanten
tillkommit genom böjning, blir stamvokalen i de allra flästa fall
oförändrad till sin längd. Vi se detta förhållande tydligt, om vi
jämföra de böjda orden hal-t och jäs-t med de oböjda halt och
jäst, eller om vi jämföra genitiven g o d-s med neutret gods. I
danskarnas uttal af Gods, Bidsel har d alldeles försvunnit; d
framför s står däremot kvar, om s är en böjningsändelse som i
Blod-s.
I samma mån som en ordform för känslan mister något
af sin karaktär att vara alstrad genom böjning, i samma mån
ändras lätt uttalet. Däraf skillnaden mellan en dags vzhhuru dags.
Ännu ett litet fall. Vi uttala k i kitt, g i ger på annat
sätt än i \\kit, t&ger. I de senare formerna har konsonanten
samma uttal som i stamformerna vik-, tag-, och trotsar
det inflytande, som en mjuk vokal annars brukar ha på
föregående guttural. Man har alltså jämväl här en språklig
afsöndring mellan ordets stam och dess böjnings- eller
aflednings-element, en afsöndring, som, den må nu ha hvilken grund som
hälst, pekar på möjligheten att också i ortografiskt hänseende
välja en något olika behandling.
Det allra handgripligaste beviset för språkkänslans böjelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
