Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Viktor Rydberg och hans senaste arbeten. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 93 —
punkt han valt är ganska orättvis och halftänkt.
När har i själfva verket känslan för nästan,
för nöden, spelat en större roll än i vårt
århundrade? Mig synes den sväfva som ett
jättestort damoklessvärd öfver hela tillvaron.
Hvem vågar lefva sitt eget lif dristigt och
hänsynslöst: Hvem roar sig utan att halft
skymta Belsasars tecken på gästabudsväggen?
Är det sant, att vårt släkte i egoistisk
njutning af ögonblicket slitit trådarna till forntid
och framtid ? Alla tidsskildrare och
psykologer, nutidens hela skönlitteratur synas mig
säga motsatsen. Rent af ofattligt, helst i en
historikers mun, är påståendet, att
vetgirigheten och känslan för det förgångna aftagit.
Eller skulle verkligen ett kanske ofta onödigt
åsidosättande af gamla sedvänjor och bruk
kunna balansera det oerhörda tillskott i
historiskt intresse och historisk uppfattning,
som är en af århundradets märkligaste
eröfringar? När har bildningen varit mer
historisk och intresset för framfarna tider mer
lidelsefullt än i arkeologiens och den
jämförande språkforskningens tid: Ett
århundrade bör dock dömas efter sina ledande
idéer och ej efter smärre populära företeelser.
Och till sist den individualism, den
personlighetsdyrkan, som i våra dagar Nietzsche
representerat, har den icke ett evighetsdrag,
som af Rydberg förtjänade annat än en
karikatyr, som väl träffar den typ,
Strindberg tecknat i sin roman »IhafsbandeU, men
knappast sakens kärna?
Alla dessa frågor, hvilka tränga sig fram
under läsningen af denna märkliga diktföljd,
vittna emellertid allra bäst om djupet och
intresset i y>Grottesångernai>. Tänker man
blott på poemet som ett lyriskt uttryck af
ett ädelt sinnes harm och smärta inför det
materialistiska i tiden, inför de allt mer
jäktade former lifskampen i våra dagar tager,
är det ett tadellöst mästerverk, som ensamt
skulle bereda dess upphofsman bestående
hågkomst i vår litteraturhistoria.
En uppgörelse med mycket i den
moderna tiden är också berättelsen
Vapensmeden. Rydberg har förlagt dess handling
till 1520-talet och sökt framställa, hur
reformationens stora omhvälfning kunde te sig
i en sådan afkrok af världen som den tidens
Jönköping. Man märker snart, att författarens
afsikt knappast varit att gifva en strängt
historisk skildring. Därtill är tidsfärgen, trots de
ypperliga, om Leys och v. Rosen påminnande
interiörerna, för litet uppmärksammad — det
skulle rent af ej erbjuda svårigheter att
uppvisa, att åtskilliga saker, på hvilka Rydberg
häntyder, ej ens kronologiskt passa i den
gifna ramen. Där förutsattes särskildt en
korrespondens mellan det stora europeiska
världslifvet och dess idéer samt dåtidens
Småland, hvilken knappast kan tänkas, och
personerna yttra sig om reformationen med
en klarsynthet, en lidelsefri opartiskhet, som
otvetydigt smakar af modernt åskådningssätt.
Men det har som sagdt ingalunda varit
Rydbergs mening att göra en tidstrogen krönika —
man kan se det blott på en sådan liten
omständighet som att, medan Rydberg i sin
historiska skiss om Det forna Jönköping
uttalar sig med mycken skepsis om den
intellektuella ståndpunkten hos stadens präster
och munkar, han här låter dem vara i
besittning af sin tids högsta och nyaste
bildning. Det vore sålunda både orätt och
pedantiskt att dröja vid skildringens historiska
oegentligheter, då författaren blott velat gifva
ett stiliseradt femtonhundratal, en fantasi,
förlagd till ett pittoreskt århundrade, hvilkets
meningsbrytningar intresserade författaren
både genom sin egen art och sin likhet
med samtidens.
»Vapensmeden» skildrar, hur
reformationens idéer i dess mest trångbröstade former
träda splittrande och fördärfvande in i ett
gammaldags borgarhem, som dessförinnan
behärskats af en upplyst och innerlig
katolicism, en katolicism genomsyrad af
medeltidskultur och medeltidskonst men tillgänglig
för humanismens idéer, djupsinnig i sin
symbolik och tilldragande genom sin
skönhetskärlek, en katolicism i ljusa, klara färger,
sådan t. ex. den katolske historikern
Johannes Janssen uppfattat den i sin ryktbara
skildring af Tysklands tillstånd vid medeltidens
slut. Vapensmeden själf, mäster Gudmund,
förkroppsligar denna riktning, och hans själ är
ett af dessa fjortonhundratalets konstverk,
där renässansens solstrålar falla öfver
medeltidens sinnrika och symboliserande fantasilif.
Hans son Lars, utbildad i Wittenberg,
representerar däremot den nya läran, men ej i
dess stora utan i dess krassaste skepnad,
med ali dess dogmtvång, skönhetsfientlighet
och ofördragsamhet. Striden mellan dessa
båda makter, mellan far och son, är
berättelsens hufvud motiv — men Rydberg har,
som man kunnat vänta, allt från början
af-gjort denna kamp till mäster Gudmunds
fördel, och det är icke tal om något jämnt
spel, där ensamt andliga riktningar råkat i
konflikt. Kring vapensmedens gestalt har
Rydberg gjutit sin konsts och sin visdoms
hela trollkraft, och med slösande rikedom
utstyrt honom med veka känslor, innerliga ord,
vingade och djupsinniga drömmerier med
en själisk förfining och en hjärtats mildhet,
som göra denna gestalt af en åldrad men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
