Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fröken Hall. Af Hjalmar Söderberg - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade fröken Hall sin. När hon vid sexton
års ålder gjorde sitt inträde i
umgängeslifvet som en tidigt utvecklad skönhet
med rikt, metallglänsande hår, svarta,
nästan snörrätt tecknade ögonbryn och
blodröda läppar — det var sydländskt
blod i familjen, hennes farmor var född i
Provence —, blef hon orsaken till en
formlig epidemi af olycklig kärlek bland
garnisonens officerare. Efter ett par år blef
hon förlofvad med löjtnant Grubbe, en
smärt och något blek ung man, som i
kamratkretsen gällde för det bästa
hufvudet och som man förutspådde en
vacker militär framtid. Denna förbindelse
räckte i tre år. Fröken Louise älskade
honom till en början häftigt och
passioneradt, som hennes natur var, och hans
känsla för henne var utan tvifvel både
djup och stark; men hans kärlek hade i
det yttre svårt att hålla jämna steg
med hennes. Det är möjligt att han var
för mycket ironiker för att i längden
kunna fängsla en kvinna. Han var i
det hela en större mästare i konsten
att skämta öfver kärleken än i konsten
att älska.
Då förlofningen led mot slutet af det
tredje året, kom Henrik Grubbes kusin,
Johannes Mareks, på besök till staden;
han var på genomresa till södern, men
förklarade att han ämnade stanna så länge
han kunde härda ut. Mareks var en
trettiosex års man, mörklagd, med
oregelbundna, bizarra drag och en orolig,
flackande blick. Han lefde af att förstöra
sin förmögenhet, som var eller åtminstone
hade varit mycket stor; för öfrigt var
han dilettant på en mängd olika områden:
skref vers, målade, modellerade. Endast
på ett fält var han mera än dilettant,
påstod man: på kärlekens.
Han kom under sin vistelse i staden
mycket tillsammans med Louise Hall.
Det låg i sakens natur, att hans täta
visiter i öfverstens hus måste gifva stoff
till utläggningar. Då han slutligen en
dag reste sin väg lika oförberedt som
han kommit, och då man samma dag
observerade att Grubbe bar ett förband
kring högra handleden, började ryktena
att antaga dimensioner; man talade om
en duell. Grubbe lugnade sina vänners
nyfikenhet med ett leende och en
axelryckning: att duellera var ju en
barnslighet, som icke kunde fresta vuxna
människor, och för öfrigt var det ju nästan
omöjligt att fäkta så dåligt, att man blef
sårad i handleden. Rispan hade han
fått af en spetsig kvist i ett
päronträd hemma i trädgården, då han skulle
klättra upp efter ett päron åt sin
värdinnas lilla flicka.
–— Emellertid bröts
förlofningen ett par veckor senare. Louise reste
till konservatoriet i Brtissel för att utbilda
sig i piano; hon blef borta i två år.
Henrik Grubbe sökte och erhöll transport till
ett annat regemente.
Tiden gick, och historien föll i glömska.
Då Louise kom tillbaka från utlandet,
fann man henne mycket förändrad. Hon
hade blifvit svärmiskt religiös. Hon höll
sig borta från umgängeslifvet, gick i
kyrkan sent och tidigt, syntes aldrig till häst
och gick ständigt svartklädd. De
frikostiga nålpengar öfversten fortfarande
gaf henne till toaletter, strödde hon med
gifmild hand, om också med föga
urskiljning, ut bland stadens fattiga. Tidtals
var hon häftigt exalterad, och det var
perioder, då man fruktade för hennes
förstånd. Det kom ut rykten att hon hade
syner och hallucinationer; tjänstfolket
hörde henne tala högt om nätterna, och
emellanåt uppfångade man ljud som af
gisselslag, åtföljda af kvidanden och
snyftningar. I tysthet hviskade man om att
husjungfrun en morgon funnit henne
afsvimmad på golfvet; högra handen hade
krampaktigt slutit sig om en grof
läderrem med stålspänne. Efter sådana nätter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
