Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konst. Intryck från Menzel-utställningen i Berlin. Af Axel Wallengren. Med 3 bilder - Teater. Emil Hillberg. Af Gustaf af Geijerstam. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intryck från menzel-utställningen i berlin. 235
mycket mer gripande som Menzel endast
ytterligt sällan slår an en vek sträng, ehuru
han har »toute la lyre» till sitt förfogande.
Bland Menzels många skisser finnes en,
som föreställer ett ungt, blondlockigt
goss-hufvud. De sextonåra, mjuka dragen ha
något drömmande och skyggt öfver sig,
men blicken är fast och tyckes skåda ut
mot ett bestämdt mål. Denna skiss är
Menzels själfporträtt och har kommit till
vid den period, då den ungdomlige artisten
hade att tänka på icke blott sin kära konsts
utveckling utan äfven att sörja för sin
familj. För den, som i en skiss ser något
mera än ett mer eller mindre slarfvigt
försök att fästa en flyktig tanke på papperet,
är denna lilla bleka studie af sällsamt
lockande art. Det är den gryende konst-
närens mest subjektiva försök att finna sig
själf, sitt eget väsen.
Därför har denna lilla obetydliga
porträttskiss fäst sig i mitt minne. Den
har visat mig barnet Menzel och
konstnären Menzel på samma gång, och den
har riktat tanken på den eviga,
oförsvagade ungdom, som andas ur alla hans
bästa verk. Den blondlockige, känslige
gossen på den gulnade blyertsskissen kan
tryggt och gladt blicka hän mot det kala,
allvarligt fårade ansigtet på bronsbystens
piedestal. Sextonåringen lefver ännu i
åttio-åringen. Den stora omedelbarheten och
friheten från effektsökeri är lika frisk ännu;
och det är endast ett mognadt barns klara
och friska ögon som skåda oss till mötes
ur Menzels evigt unga konst.
Axel Wallengren.
–-
teater.
EMIL HILLBERG.
Med 3 bilder.
Första gången jag såg Emil Hillberg
var i Upsala. Direktör Lindmark
med sällskap hade annonserat uppförandet
af Dumas’ »Främlingen» med den redan då
celebre skådespelaren som gäst, och från
dessa föreställningar, af hvilka jag icke
försummade en enda, erinrar jag mig följande
episod.
Det var andra gången, när
»Främlingen» uppfördes, och de, hvilka närvarit
vid premièren, kunde vid ridåns uppgång
till tredje akten, som föreställer mrs
Clarksons salong, observera, att sceneriet var
något olika mot på den första föreställningen.
Olikheten låg i möbleringen, och det
sorgliga var, att den länstol, hvari hertig de
Septmonts plägat sitta, när han åhörde den
spirituela fruns sarkasmer, icke befann sig
på sin vanliga plats, ja, öfver hufvud icke
var å scenen närvarande. Hvilken annan
skådespelare som hälst •— utom Emil
Hillberg på 8o-talet — skulle vid ett dylikt
tillfälle hafva fogat sig i omständigheterna,
gjort sin entré i vanlig ordning och sagt
sina repliker, sittande på hvilken annan
stol som hälst. Men så gjorde icke den
Emil Hillberg, om hvilken jag nu talar.
Från salongen blef man vittne till det
egendomliga skådespelet, att den betjänt,
hvilken fått sig uppdraget att anmäla
hertig de Septmonts’ besök på mrs Clarksons
mottagning, inträdde på scenen kånkande
på en länstol, nästan lika stor som han
själf, placerade den på scenen, bugade sig
och anmälde hertigens entré — hvarefter
Hillberg mycket lugnt tog plats i den nyss
framsatta stolen.
Detta väckte en viss uppmärksamhet,
och från scenen berättades händelsen på
följande sätt:
Just som tredje akten börjat, kom
Hillberg ned ur sin klädloge, ställde sig i
kulissen och mönstrade med kritiska
blickar anordningarna på scenen. Därpå vände
han sig till direktören och yttrade med
sarkastisk öfverlägsenhet:
— Hvar är stolen, som jag ska’ sitta i?
Direktören slog ihop händerna af
förtviflan:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
