Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ungdomserinringar om Björnstjerne Björnson. Af Lorentz Dietrichson. (Ur »Svundne tider».) Öfversättning för »Ord och bild»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2JO
LORENTZ DIETRICHSON.
till den gamle politikern och partiledaren
för hvad den unge diktaren då skänkte
mig.
Så återsågo vi hvarandra i Kristiania
under min korta sommarvistelse där efter
hemkomsten från Italien 1865, innan jag
på allvar bosatte mig i Sverige. Han
var då teaterdirektör och gaf mig flere
dramatiska arbeten att öfversätta för
scenen, något som kom väl till’ pass för
min efter den långa resan magra kassa.
Och det var förvånande att se de
resultat, till hvilka han kommit med det
olämpliga material han hade att skapa af.
Slutligen träffades vi flere gånger i
Sverige 1866, 1871 och 1873. Där som
öfverallt annars väckte han stor
förtjusning och stort motstånd. Man satte ihop
de dummaste historier om honom och
man knöt ärekransar åt honom, men han
tycktes vara lika oberörd af det ena som
af det andra.
En afton minnes jag särskildt. Det
var i december 1871. Han hade lofvat
att tillbringa aftonen hos oss men hade
gjort till villkor, att det ej skulle vara
andra gäster än han och hans hustru
samt hans värdfolk, teaterdirektör
Stjernström med fru. »Jag är så trött vid
stora sällskap, att det skall blifva riktigt
skönt att vara hos er en kväll i lugn
och ro». Han skulle samma dag först
på en stor herr-middag. Stjernström och
hans fru skulle därför komma något
tidigare, han skulle komma när middagen
var slut. Klockan var öfver åtta, när
det ringde på tamburklockan, och in
trädde — icke Björnson, utan redaktör
Harald Wieselgren, husets gamle vän.
»Det är så länge sedan jag var hos er,
är ni hemma i kväll så stannar jag».
— »Ja, hjärtligt välkommen — du träffar
Björnson här». En stund efter ringde
det igen. Det var A. E. Nordenskjöld.
»Vill du taga emot mig i kväll, så vill
jag gärna tillbringa aftonen här». Fast
han också var god vän i huset, hade
han dock aldrig förr kommit så där af
sig själf, men han fick naturligtvis
samma svar. Det ringde nu för tredje
gången, det var en tredje bland våra vänner,
som kon: med samma inledning.
Dä började jag misstänka, att det låg
något under. Och efter en half timmes
tid var rummet fullt af gäster — och
sist kom Björnson. Han och hela
middagssällskapet hade tyckt, att det kunde
vara trefligt att vara tillsammans på
kvällen, och då de fleste voro våra vänner,
hade de sammansvurit sig för att
hemsöka oss. Men det blef ingen »kväll i
lugn och ro». Mat ville de ej hafva,
men jag hade lyckligtvis några flaskor
champagne i källaren, och de kommo
fram. Björnson var vid ett strålande
humör, och det blef en utomordentligt
rolig och intressant afton.
Ar 1872 besökte jag Björnson i
Kristiania, då jag under maj månad var
hemma för att leda iscensättningen på
Kristiania teater af mitt skådespel »En
arbetare». Björnson hade då på flere år
— allt sedan han afgick som ledare af
denna seen — icke satt sin fot inom
teaterns väggar. Nu tog han för min
skull första steget, i det han den 15 maj
öfvervar mitt styckes första föreställning.
Följande afton skulle det gifvas för
teaterns abonnenter, och den sjuttonde maj
skulle Björnsons »Sigurd Jorsalafar»
gifvas. Som man kan förstå af hvad jag
nyss sade, hade han själf ännu icke sett
det. Sedan isen nu var bruten, gick han
dit för att se sitt eget stycke och blef
vid föreställningens slut föremål för en
storartad ovation. Men när jag träffade
honom bakom kulisserna, just som vi
skulle gå, var han icke nöjd.
»Det är något — jag vet icke hvad
jag skall kalla det — något rått i detta
drama», sade han. »Du menar
förmodligen något icke helt genomarbetadt»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
