Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Litteratur. Tor Hedberg. Af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
polemiken fick ingen annan form än det
lilla Heidenstamska citatet på titelbladet:
»Glädjen har blifvit glömd i
västerlandet». I stället gaf författaren en själfullt
berättad saga, hvari man spårade en
underström af den varmaste medkänsla med
detta behof af glädje, som ville upphäfva
sig till lifvets allena berättigade makt. Tor
Hedberg talade i denna lilla bok, som om
han velat säga: »Hvem önskar icke glädje?
Hvem åtrår den icke med sin själs hetaste
längtan? Hvem ville icke gifva hälften af
sitt lif för att få lefva den andra hälften
i glädje? Men kraften är ett intet, om den
ej är parad med undergifvenhet. Glädjen
är ett tomt ord, om den ej växt fram ur
och besegrat lidandet. Lyckan kommer ej,
därför att man ropat på den, och själfva
det trotsiga ropet döljer ett tvifvel. Den
lycklige tager ej lyckan. Han äger den».
Och som slutord till dessa resignationens
tankar fann Tor Hedberg den vackra
liknelsen mellan samtiden och kvinnan, som
lider, innan hennes barn sett ljuset.
När man ser tillbaka på dessa små
strider inom litteraturen, är det vemodigt
att iakttaga, hvilken samklang som råder
mellan vissa af Heidenstams senare dikter
— se t. ex. »Natten» — och den
bekännelse om en lifsåskådning, om hvilken
jag ofvan sökt gifva en antydan. För egen
del torde Tor Hedberg aldrig i så
sammanträngd form hafva uttalat, hvad han
innerst tänkt och hvad som dref honom
att söka uttryck för sina tankar i diktens
omklädnad.
Här som annorstädes är Tor Hedberg
en människa, hvilken oaflåtligt sträfvat att
förstå lifvet, och ingenting träffar mindre
än en anmärkning, som jag någonstädes
läst om denne författare: att han nämligen
skulle höra till dem, hvilka »tagit sitt parti».
Man har inbillat sig detta på grund af att
han under de sista åren ej »slagit ett stort
slag». Detta sista är så till vida sant,
som att dramatiseringen af »Judas» var
skrifven långt innan den blef tryckt. Men
gör man ej en författare orätt, när man
begär, att han så att säga i hvarje bok
skall nedlägga det varmaste resultat af
alt hvad han genomlefvat? Och gör man
honom ej ännu mera orätt, när man tror
honom vara, om ej utskrifven, så dock »på
retur», ifall han vågar taga sig den
friheten att vänta? Det är en stor konst att
kunna vänta, och det ser ut, som om
Hedberg under de sista åren väntat med afsikt.
Dessa år hafva dock ej gått spårlöst
förbi. Vi hafva sett tvänne lustspel af Tor
Hedbergs hand — »Nattrocken» samt »Guld
och. gröna skogar» — hvilka visat, att hos
denne lugne, tungsinte och drömmande
författare finns en fond af humor, som ej
är mindre anmärkningsvärd än herraväldet
öfver den dramatiska formen. I båda dessa
lustspel finns en bestämd sträfvan att
utvidga gränserna för den dramatiska
formen, hvilket är något mer än att städse
tråda banade vägar, och i båda fallen har
försöket krönts med framgång. Kanske
skulle Tor Hedberg mera uteslutande ägna
sig åt dramatisk diktning —- hans talang
inom genren är tillräckligt betydande —,
om han ej städse drefs in på
tankeområden, hvilka kräfva andra slags
uttrycksmedel.
Tor Hedbergs sista verlc är hans
»Dikter», hvilka förra våren utkommo i
bokhandeln. Lifligare än någon karakteristik
kan göra det, lämna dessa dikter en inblick
författarens själslif under de senaste åren.
De synas mig gifva stöd för det antagande,
jag nyss gjort, att denne författare varit stadd
i det slags inre utveckling, som kräft väntan
och ro. Ty här upptager han i lyrikens form
alla de tankar, åt hvilka han under de
senaste åren annorstädes icke gifvit form.
Lifvets och dödens frågor, kärlekens smärta
och fröjd, tankens sträfvan, motsägelserna i
människan — allt detta, hvilket han länge
liksom undvikit, kommer här till orda,
mången gång i den stilla och anspråkslösa
foim, som orden få, när man i enrum
utan tanke på publiken nedskrifver sina
mest intima känslor och erfarenheter.
Dessa dikter tåla att läsas långsamt
och vid ett tillfälle, när man icke är
jäktad. Ord för ord skola då dess fint
formade tankar, djupa stämningar och lika
plastiskt som okonstladt formade bilder
tränga till läsarens hjärta. Öfver dem alla
hvilar ett vemodigt drag, hvilket förtager
den udd, som eljest skulle kunna kallas
för bitterhet, och flere, som Joconda,
sånger på hafvet, Melancolia m. fl., bäras af
en storslagen enkelhet, som är en frukt af
tänkarens allvar, paradt med diktarens flykt.
Om intet af Tor Hedbergs arbeten gäller
i så hög grad det generela omdömet, att
de vinna vid förnyad bekantskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
