Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 6, Juni - Konst. Utställningen af gamle mästares handteckningar i Nationalmuseum. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN. 7 i
KONST.
UTSTÄLLNINGEN AF GAMLE
MÄSTARES HANDTECKNINGAR I
NATIONALMUSEUM.
Handteckningens egendomliga behag ligger
i dess friska omedelbarhet och intima,
personliga karakter. 1 de flesta fall blott
tjänande som en förberedelse till ett mera
utfördt verk, är handteckningen den
konstnärliga inspirationens förstfödde, det första
försöket att ge form åt en konstnärsidé, d. v. s.
en idé om någonting skönt eller
karakteristiskt. Den är liksom konstnärens
förtroliga samspråk med sig själf och verkar på
betraktaren med det uppriktiga och
oförbehållsamma ordets makt, med ett samtals
im-provisatoriska friskhet och nyckfullhet, dess
lätta flyktiga doft. Liksom det händer att
en person är fängslande i sin konversation
men tråkig, då han håller tal, kan en målares
teckning också vara bra mycket roligare än
hans tafla. Särskildt gäller detta naturligtvis,
om hans färgsinne icke är lika utveckladt som
hans formsinne.
De gamle konstsamlarne ha haft en tydlig
känsla för denna handteckningens intima
karakter. Under det de helt naturligt burit en viss
respekt för att sätta sitt märke eller någon sin
inskrift på dyrbarare konstverk, såsom en
tafla eller en staty, ha de af ålder varit mera
ogenerade gent emot handteckningarne. De
stora samlarne på detta område fäste ofta på
sina blad sitt eget märke eller gjorde sina
egenhändiga påskrifter angående mästaren,
inköpet etc., och sålunda kan ett blad ofta
rätt tydligt berätta sin egen historia och
därtill en hel del om herrar samlares för
konsthistorien så intressanta och nyttiga släkte.
Detta om handteckningar i allmänhet.
Låtom oss nu öfvergå till de ifrågavarande.
Det är det gamla Kungl. Museums chef
under åren i 844—58, öfverintendenten Michael
Gustaf Anckarsvärd (död 1878 vid 86 års
ålder) som egentligen bildat denna samling, och
har han antagligen börjat därmed åren 1820
—2 i, da han vistades i Rom för konststudier.
Sedermera har samlingen gått genom ännu
ett par privata personers händer, innan den
i början af innevarande år genom köp
hamnade i Nationalmuseum. Antalet blad utgör
nära 700. Af dessa äro dock blott de bästa
— ett antal af 92 — exponerade.
Samlingen omfattar endast arbeten af
utländske mästare, italienare, fransmän, tyskar
och nederländare. Den ger emellertid en ganska
intressant och rätt vid inblick i den
europeiska kontinentens konst under tre
århundraden, från början af 1 500-talet ända till slutet
af 1700-talet.
Men ej blott om konst berättar denna
kollektion utan också om de många samlare,
genom hvilkas händer den gått. Från en
mängd olika håll ha bladen kommit. Bland
svenska samlare finna vi Karl Gustaf Tessin,
Grill och Masreliez, bland utländska flere
engelsmän, holländare och särskildt fransmannen
Crozat, hvars berömda »cabinet» såldes i
Paris 1741. Det har sitt intresse att följa
spåren af samlarne. Tessin gör ofta själf sina
anteckningar på bladen, hvilka han smakfullt
inramar i smala remsor af guldglänsande eller
marmoreradt papper. Ett af de italienska
bladen — »En Biskop» af Guerino da
Pi-stoja — omgifves af en rikt ornerad, målad
ram af det slag, som Vasari, de italienske
manieristernas teoretiker och själf en smula
konstnär, brukade arrangera kring sina blad,
och torde alltså härstamma från hans samling.
Ett blad — »Venus och Amor», tillskrifvet
Lionardo da Vinci men tvifvelsutan af en
ringare konstnär — är i högra hörnet märkt
med en palett med penslar, den engelske
samlaren Richardsons tecken. En obekant
samlare har på sina blad som märke ett öga.
Öfverallt möta vi de gamle
konstentusiasternas stolthet öfver och kärlek till sina skatter.
En hastig revy öfver den lilla
expositionen och ett något längre dröjande vid några
mera märkliga blad skulle kanske kunna
intressera tidskriftens läsare.
Om vi då börja med Italien, hvars
konst är talrikast företrädd i expositionen,
möta vi först några mycket stora namn:
Lionardo, Andrea del Sarto, Rafael, Palma
Vechio. Etiketterna äro dock, hvad de båda
förstnämde mästarne angår, så godt som säkert
oriktiga. Det Lionardo tillskrifna bladet — en
blyertsstudie på skärt papper och med hvita
dagrar — är en Venus af en ganska ståtlig
plastisk karakter. Under Rafaels namn går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
