Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En moder. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en moder.
3oi
— Kom hit med vatten, sade
mannen utåt.
— Inte! svarade en otålig röst från
husets inre — hon får bara värre ondt
j. magen.
— Jag går till doktorn — jag kan
inte se henne törsta så här — flickan är
sjuk.
— Hvem kan må bra i det här
vädret, det var visst värdt att genast springa
efter doktorn — pengarna går ändå.
— Lädda mej — kinkade barnet
plötsligt och vände en ängslig, feberaktig
blick mot sin fader.
Han lade henne ned, och hon låg
orörlig och stirrade i taket alltjämt tåligt
smackande.
— Kom genast, Tora — du vill väl
låta flickan dö, hva?
Det blef ett häftigt buller, ett
kastande af tallrikar och pannor, springande
genom rum, och fru Göthe stod där
blossande, med en värld af trätgirigt trots
i sitt magra ansikte.
Hon höjde handen — han stod
upprätt med glänsande ögon ■— de sågo på
hvarandra hårdt, hotfullt, utan att vika.
— Låt bli att skrämma mig, sade
hon, tänderna skallrade mot hvarandra.
— Jag bryr mig inte om dig, sade
han brutalt — nu går jag efter
doktorn, om det så kostar allt hvad jag
förtjänar i detta lifvet — det gör det för
resten inte, men vi äro så fulla af
girighet och uselhet, att hin håle väl tar oss
— och flickan med.
Hon utstötte ett skri bakom de
hoppressade läpparna och värjde sig med
handen mot hans förskräckliga ord.
— Gå — gå då —hvarför går du inte,
jag kan inte tåla höra eller se dig.
Med en suck, djup som olyckan,
försvann han.
Lilla flicka! oskyldig, ljuf låg du på
den röda filten och tittade utan att
förändra en min upp mot taket med dina
grå, forskande ögon. Och när din
moder kom fram, försökte du le — ett litet
matt, igenkännande leende.
Fru Göthe lyfte upp sitt barn, bar
det ut på verandan och satte sig i
hängmattan.
Solen stod bakom huset, folk kröp
försiktigt ut på sina trappor i
eftermiddagens täta, rödaktiga luft. Plptsligt strök
en bris förbi, ett af dessa snabba,
flyktiga omslag, som komma i solnedgången
på heta dagar. Den kändes som is, fru
Göthe frös och vek sin kjol öfver
flickans små bara lemmar.
Hennes hufvud var tomt, fullständigt
tomt. Där fanns hvarken blod eller
tankar eller förmåga att ordna dem, om där
funnos några. Hon hade en slö
förnimmelse af de ord, som nyss växlats, men
hon skrattade däråt. Det var ju
ingenting, rakt ingenting, en mara, en dröm
— där de tvingades att tala rätt ut det
första galna, som rann upp i deras
öf-verhettade, utpinade hjärnor. Samlif,
plikter, kärlek, hem — allt susade förbi
hennes medvetande som tomma begrepp.
Det fanns ingenting annat än det
tvärsäkra nuet, som man icke kunde komma
ifrån, och ingenting annat än att värja
sig, värja sig — för ett hotande spöke i
en mörknande luft, liksom sloge vingar
af tusen gamar öfver hufvudet,
fruktansvärdt sänkande sig ned — skymmande
allt. Hon kunde hvarken älska, hata,
banna, tro eller hoppas — hon kunde bara
sitta och vänta. Att det skulle komma
detta, som ingen visste hvad det var,
men som samlat sig månad efter månad,
vecka efter vecka,dag efter dag och nu
timme eftertimme! Ah, atttänka på alla de
saker, som sagts dem emellan! Om de ock
skrattade och försonades efteråt, så blefvo
orden för hvar gång vildare, lössläpptare,
tvångslösare. De spelade på strängen
till det yttersta, pröfvande om den höll.
En hemsk lek, en grinande sport med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
