Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Var det rätt? — Var det orätt? Af Ralph Iron (Olive Schreiner). Öfversatt för »Ord och bild» af A. v. Z.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
ralph i ron.
söka tröst där. Hon är en kvinna, som
hvilken man som helst skulle kunna
älska, så ung och vacker; hennes familj
är berömd för sin intelligens. Om han
uppfostrar henne, blir hon kanske en
bättre hustru för honom än någon annan
kvinna kunde ha blifvit.»
»O, men jag kan inte bära det —
jag kan inte bära det!» Hon sjönk ner
i stolen. »Hon skall vara hans hustru
och föda hans barn.»
»Ja». Den äldre kvinnan gjorde en
hastig rörelse. »Man ville ha barnet och
lägga dess hufvud mot sitt bröst och ge
det näring.» Äter gjorde hon en hastig
rörelse. »Det gjorde ingenting om en
annan kvinna födde det, bara man fick
lof att vårda det.» Hon vred sig oroligt.
»O nej, jag skulle inte kunna uthärda
den tanken, att det var hennes. Då jag
tänker på henne, känner jag det som
om jag skulle dö; mina fingrar bli kalla;
jag känner mig som död. Ack, ni var
bara hans vän — ni förstår inte.»
Den äldre talade sakta och fort:
»Känner ni ej en smula varmt för henne, då ni
tänker på, att hon skall bli hans hustru
och mor till hans barn? Jag skulle vilja
slå mina armar omkring henne och kyssa
henne, om hon ville låta mig göra det.
Hon är så vacker, säga de.»
»Jag skulle inte kunna uthärda att
se henne; det skulle döda mig. Och de
äro så lyckliga tillsammans i dag! Han
ger henne sin kärlek!»
»Vill ni inte, att han skall vara
lycklig?» Den äldre kvinnan såg ner på henne.
»Har ni då aldrig älskat honom?»
Den yngre kvinnan gömde ansiktet
i sina händer. »O, det är så förfärligt,
allt är mörkt omkring mig! Och jag skall
fortsätta att lefva på detta sätt, år efter
år, alltid med denna gnagande smärta!
O, om jag blott finge dö!»
Den äldre kvinnan stod och såg in i
elden. »Det gifves tillfällen i lifvet, då
allt tyckes mörkt, då det går rundt i vår
hjärna och vi ej kunna se någon annan
utväg än döden. Men om vi vänta
tillräckligt länge, så kommer efter långa,
långa år lugnet. Kanske vi ej kunna
säga, att allt varit till det bästa; men
vi äro nöjda, vi finna oss i det, som ej
kan ändras. Striden är slut. Den dagen
kan komma för er kanske förr än ni
tror.» Hon talade långsamt och utan
ansträngning.
»Nej, den kan aldrig komma för mig.
Om jag en gång har älskat, älskar jag
för alltid. Jag kan ej glömma.»
»Kärleken är ej det enda i lifvet. Det
finns andra saker som äro värda att
lefva för.»
»Ja, för er! För mig är kärleken allt!»
»Nu måste ni gå, kära barn.»
Den yngre kvinnan reste sig upp.
»Det har varit en sådan tröst att få tala
med er. Jag tror, att jag skulle ha
dödat mig, om jag ej hade kommit hit.
Ni hjälper mig så. Jag skall alltid vara
tacksam mot er.»
Den äldre kvinnan tog hennes hand.
»Jag vill bedja er om någonting.»
»Om hvad då?»
»Jag kan inte riktigt förklara det för
er. Ni kan inte förstå. Men det kan
hända något mera förfärligt i lifvet, än
att man mister hvad man håller kärt.
Om ni har drömt om hvad lifvet borde
vara, och försöker förverkliga den
drömmen, och ni misslyckas, och någonting,
som ni har förkväft i ert hjärta under
långa år, vaknar upp och ropar: ’Låt
hvar och en spela sitt eget spel och ej
fråga efter hur det går hans granne!
Hvar man för sig. Så måste spelet
spelas!’ Och ni börjar tvifla på allt ni har
lefvat för, och marken tyckes vika
undan för edra fötter —.» Hon tystnade.
»Så känner jag det nu. Om ni vill lofva
mig, att i fall någonsin en kvinna kommer
och söker hjälp hos er, ni skall gifva henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
