Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 4, April - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
31
hvilka föga nytl torde vara att förtälja. Må
det vara nog sagdt, att d’Andrade var sig i
allo lik, spotsk, förförisk och elegant som Don
Juan, storslagen och gripande som Tell samt
munvig, kvick och rörlig som barberaren, den
odödlige Figaro, med ett ord ypperlig, och
det i alla dessa roller.
Är alltså d’Andrade ofelbar, frågar kanske
någon. Tillåt mig att svara med en annan
fråga. Han kan allt, roa, röra och gripa, han
kan väcka illusion, han framställer verkliga
figurer, lefvande figurer, som vi tro på, och
som vi känna med; är det ej nog? Är det
ej nog, att han ger helhetsintryck, skall ni
ändå komma med detaljanmärkningar? Det är
ej heller er mening, säger ni. Ni vill i stället
komma med anmärkningar mot själfva typerna.
Ni finner hans don Juan för burlesk och hans
Tell för sydländskt våldsam i sina
känsloutbrott. Godt. Smaken är olika. Jag för min del
är icke öfvertygad om, att icke don Juan, som
nog var en munter herre, kan framställas en
smula burleskt. D’Andrade försmår all den
traditionela stora stil, som af gammalt ansetts
oundgänglig för en don Juan-framställare.
Denne don Juan tjusar icke sina offer med
demonisk öfverlägsenhet, såsom jag vill
minnas, att Lange på sin tid framställde denna
roll, han är »en ädel kavaljer», som lefver
lifvet fullt. Se där allt. Och hans Tell har
kanske icke all den lugna, samlade kraft, den
germanskt stolta oafhängighetskänsla, som
vederbör, må vara! Men i utbrotten af sin
faderskärlek förmår han att gripa i våra innersta
hjärtefibrer och få dem att vibrera. Här talar
d’Andrade känslans oförfalskade språk, och
här är han stor.
Om ni däremot talar endast om hans sång,
så skall jag göra flera medgifvanden. Han
är virtuos, och han sjunger också
virtuos-messigt i detta ords mindre goda bemärkelse.
Han tackar för applåder inför öppen ridå och
bisserar till och med hela nummer, och det
i en opera af Mozart. Han respekterar icke
komponistens notvärden och intonerar icke
alltid rent, så är t. ex. fallet i
seccorecita-tiven i Don Juan. De finnas till och med,
som påstå sig ha hört honom sjunga hela
serenaden i denna opera en smula för lågt,
och säkert är, att han kunde sjunga den mera
välljudande. De som emellertid på grund
häraf tro, att d’Andrade icke har sin styrka
i kantabel sång, kunna i Tell lätt öfvertyga
sig om motsatsen. Och då det gäller att
framhålla ett rörligt passageverk i det snab-
baste tempo, såsom i champagnearian, är han
beundransvärd. Bäst sjunger han dock kanske
den i Barberarens tredje akt inlagda spanska
visan, där han lägger in både karakter och
det ädlaste välljud. In summa, trots alla små
anmärkningar, hvilka kunna göras, står
d’Andrade äfven som sångare på höjden af sin konst.
Af de tre operor, i hvilka d’Andrade
uppträdt, var det endast en, »Don Juan», som
var nyinstuderad, och här gjorde äfven Operans
nye regissör, hr Elmblad, sin debut, som var
mer lyckad i fråga om instruktioner rörande
spelet än beträffande sceneriet — så hade
han i sluttablån infört eldar och falluckor,
gengångare från den tid, då man med
lekamliga ögon fick se Don Juan föras ned i
helvetet och där få sitt straff. Emellertid bör
man ha de bästa förväntningar om hr
Elm-blads framtida verksamhet, och särskildt är
det att hoppas, att den tyska repertoaren,
både klassikerna, Wagner och andra nyare
komponister, nu genom honom skall komma
till heders.
Af de uppträdande i »Don Juan» är fru
Östberg utmärkt som Elvira — hennes sång
är icke blott korrekt och briljant, den äger
äfven hvad de flestes sakna, nämligen klassisk
stil — och hr Sellergren är förträffligt på sin
plats som guvernören. Hr Strandberg är
visserligen en föga heroisk Octavio, men hans sång
äger dock så stora förtjenster, att det är att
beklaga, att han icke mera användes. Helt visst
kan han göra Operan vida större tjänster som
sångare än som kapellmästare. Af de öfriga
ge fröknarna Hulting och Thulin goda löften,
hr Lejdström är en duktig Mazetto samt hr
Bergström redan nu icke oäfven som Leporello,
där hans behagliga stämma gör sig väl
gällande, om han också ännu ej lyckas träffa den
rätta karakteren.
Af konserter har jag först att omnämna
några från föregående månader. På en
symfonimatiné å Operan framfördes två nya
symfonier af unga svenska komponister, af hvilka
hr Bilbergs i D utmärkte sig för en blidt
romantisk karakter och ett omsorgsfullt
arbete men hr Alfvéns (i f-moll) för originalitet
och tändande idéer samt stort herravälde
öfver den polyfona stilen. Det skulle vara
intressant att få återhöra detta stycke, som
visar, att man af hr Alfvén kan vänta nå
got verkligt betydande. — Violinisten Frida
Schytte har konserterat å Operan och visat
sig som en god förmåga i den mer
miniatyr-artade genren — vacker ton, vårdad teknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
