Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 10, 11, Nov. - Ur bokmarknaden - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
fram något för påtaglig; detta grumlar
porträttbilden — om det ock från en annan
synpunkt gör boken roligare och mindre tung.
Utan detta löje skulle nog den långa, utan
afbrott fortlöpande berättelsen med sin breda,
utdragna stil verka tröttande och en smula
enformig, hvilket nu ej är fallet.
K. E. F.
Rafael. En passionshistoria. Stockholm,
Wahlström & Widstrand, 1897.
Denna lilla läckra, i både yttre och inre
afseende stilfulla bok är en ganska märklig
debut af en anonym författare. Den är
skrifven af och om en sympatisk
intelligens-och bildningsaristokrat — en modern
enstö-ringskarakter, fint kultiverad och med högt
uppdrifven känslighet.
Handlingens yttre konturer äro enkla och
stora — de framställa en kroppsligt
vanska-pad men andligen rik och stark man, hans
längtan efter och tysta kamp om lyckan samt
hans slutliga nederlag i denna strid, i
hvilken han besegras af en starkare och mer
harmonisk natur. Berättelsen härom flyter fram
som en lugn flod, med klar och
genomskinlig yta; det ligger stora, lefvande djup
under den, men deras lif, deras stormar och
strider märkas endast som lätta, fint och
plastiskt formade krusningar i ytan —
krus-ningar, i hvilka man dock anar och känner
hela den skoningslösa makten hos de
stormar, som framkallat dem.
Det är sällan, man hos en debutant
möter en så mogen formgifning, en så färdig
och koncis stil. Den präglas af en nästan
raffinerad koncentration, hvilken ofta ger
berättelsen en mer lyrisk än episk karakter;
endast det väsentligaste omtalas, man ser
blott dessa knutar på berättelsens tråd, allt
som ligger emellan dem endast anar man.
Omslagen komma därigenom ofta en smula
oförberedda, men det är dock en måttfullhet
i öfverraskningen, som kommer den att verka
egendomligt fint och behagligt, nästan graciöst.
Samma förmåga att säga mycket med få
ord präglar teckningen såväl af den yttre
ramen, landskapen — de äro reproducerade
med några få drag, hvilka genast kasta den
rätta dagern öfver den situation, som är för-
knippad med dem, och väcka den åsyftade
stämningen — som af de handlande
personerna. Med undantag af bokens »jag» äro
de skildrade kort och skisseradt, liksom i
förbigående — och dock stå de framför en
lefvande och fullt individuela; särskildt gäller
detta om de två kvinnorna, Maria och Elise,
den förra »eremitens» hustru, den senare
den kvinna, som omgestaltar hans öde och
på samma gång löser och fjättrar hans ande
— Maria en harmonisk hvardagsmänniska,
»en vänlig trädgård», Elise en »natur med
höjder och djup». Hon och Erland, den
olycklige enslingens vän och besegrare, äro
ett par härliga gestalter, båda »af samma
andliga fullblodsras, båda fyllda af lefnadslust
och med en oändlig förmåga af lycka; det
hör till bådas hälsa, att en stark jordiskhet
sammanhänger med deras förfinade andlighet».
Det ligger en ensam och vingskjuten själs
bitterhet under dessa ord. Där finns ett
uns afund, men den är mer riktad mot alla
söndagsbarn och lyckans privilegierade än
mot dessa två — ty orden äro skrifna af
en förnäm och högsinnad ande. Sådant är
just det hufvudintryck man får af hjälten —
och af författaren, såvida dessa tvenne få
identifieras: en i likhet med de flesta
ensamma människor sluten och stolt natur; han
är ömtålig och vek — han har »lyssnat
till böckernas tvsta, inträngande språk och
lyssnat vid grafvarnes dörrar» men varit
föga i beröring med det yttre, konkreta
lifvet — däraf följer äfven en viss naivitet,
som särskildt röjer sig i skildringen af en
kraftnatur sådan som sjökaptenen. Och han
bär sin sorg för sig själf och är nog stark att
ej blott hyckla utan verkligen känna glädje
åt sina vänners lycka, ehuru den kostat hans
egen; efter detta offer tror han sig vara en
fri man, hvilken har rätt att gå sina egna
vägar — men finner sig bunden med ännu
ett band och är stark nog att bära äfven
detta: han är sina barns far; »många hundra
morgonsolar skola väcka dig till lifvets sorg,
medan du fostrar dina barn i glädje».
Han är en pliktidealist, detta är hans
tragik, och det är förnämligast detta som
gör hans passionshistoria till ett djupt kändt
och gripande konstverk. K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
