Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Två blad ur Dantes Inferno. Af Edvard Lidforss. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ BLAD UR DANTES INFERNO.
161
Denne, som lär hafva varit en berömlig
man för öfrigt, var emellertid ful och
lam, och på det med anledning däraf
bruden icke skulle vägra sitt samtycke,
beramades, att Gianciottos yngre broder
Paolo skulle såsom hans fullmäktige vigas
vid Francesca, hvilken hölls i
okunnighet om detta ombudsmannaskap och
därför trodde Paolo vara hennes utsedde
make samt ej upptäckte sveket förr än
vid sitt uppvaknande morgonen därpå.
Det öfriga förstås af sig själft: svågern
och svägerskan blefvo älskande,
förråddes, öfverraskades af mannen och
dräptes båda, i det Francesca först mottog
det dödande hugg, som var ämnadt åt
Paolo, hvarefter äfven denne fick sin
bane. Åtskilligt i denna berättelse torde
emellertid ej vara fullt tillförlitligt.
Och härmed lämna vi ordet åt Dante,
som, efter att ha sett Semiramis och
hennes skara draga förbi, vänder sig till
Vergilius.
73. »O skald!», jag sad’, »mig gärna lyster tala
med dessa båda, som tillsammans komma
och synas sväfva fram så lätt för vinden.»
76. Och han till mig: »Då närmare de hinna,
du skall få se dem; bed dem vid den kärlek,
som än dem leder, och de skola komma.»
79. Så snart som vinden fram till oss dem drifvit,
jag tog till ordet: »Kommen, kvalda själar,
och svaren oss, om ingen det förbjuder.»
82. Som dufvor, lockade af längtan, flyga
på höjda, säkra vingar gçnom luften
till ljufva boet: så, af viljan burna,
85. nu dessa kommo ut ur Didos skara
och fram till oss igenom stygga stormen
—-så kraftigt var vårt kärleksfulla anrop.
88. »O du välvilliga och hulda väsen,
som oss besöker i den mörka luften,
oss, som en gång med blod ha fläckat världen:
91. om alltets Herre vore mot oss nådig,
vi för din frid till honom skulle bedja,
emedan för vårt grymma kval du ömmar.
94. Hvad helst dig täcks att veta, må du säga.
Vi skola till er lyssna, skola tala,
så länge vinden, såsom nu, vill tiga.
97. Den stad, som såg till lif mig födas, ligger
vid kusten, där mot hafvet Po sig sänker,
att med sitt biflodsfölje finna hvila.
Ord och bild, 8:e årg.
100. Kärlek, som snabbt i ädla hjärtan tändes,
upptände denne för mitt unga lif, som
togs från mig, och på sätt som än mig grämer.
103. Och kärlek, som ju alltid kärlek väcker,
mig grep till dennes älsklighet så mäktigt,
att, som du ser, han än ej öfverger mig.
106. Till samma död oss båda kärlek förde.
Käxna väntar honom, som oss dräpte.»
Så lydde orden, som ifrån dem ljödo.
109. Vid det jag hörde dessa kränkta själar,
jag nedslog blicken, höll den sänkt så länge,
tills skalden sade: »Hvart gå dina tankar?»
112. När se’n jag svarte, »Ve, o ve!», jag sade,
»Hur mycket kärlekssvärmeri och trånad
ha dessa bragt till sådan ömklig bane!»
115. Mig sedan vändande till dem, jag åter
begynte så: »Francesca, dina plågor
mig göra sorgsen, röra mig till tårar.
118. Men säg mig, i de ljufva suckars stunder,
hur, på hvad sätt har kärleken er tillstadt
att visshet få om edra dolda känslor?»
121. Och hon till mig: »Ej större smärta finnes
än tänka åter på förfluten sällhet
i olyckstid; — din lärare nog vet det!
124. Men, om så stor begärelse du hyser
att känna första roten till vår älskog,
jag tala vill, fast tala under tårar.
127. En dag för ro skull läste vi tillhopa
om Lancelot, hur kärlek honom snärjde;
allena voro vi och utan misstro.
130. Re’n flera gånger hade denna läsning
lagt eld i ögat, tagit färg från kinden,
men blott ett ställe har på fall oss kommit:
133. När som vi läste, huru munnens löje,
så lifligt åtrådt, kysstes utaf älskar’n,
då kysste denne, som från mig ej nånsin
136. skall skiljas mer, betagen mina läppar.
Förrädisk boken var, och han, som skref den.
Men på den dagen läste vi ej längre.»
139. Vid det den ena skuggan detta talte,
den andra grät så bittert, att af ömkan
jag sjönk i vanmakt, som om dö jag skulle,
och ned jag föll som döda kroppar falla.
Härvid anmärkes till v. 107, att Kaina
är en afdelning längst ner i
afgrunds-djupet, dit de komma, som öfvat
förräderi mot anförvanter; och till v. 128, att
Lancelot var hjälten i de på Dantes tid
högst moderna sångerna om kung Artur
och Riddarne af det Runda Bordet. —
Enligt Ugo Foscolo har man att
föreställa sig Francesca såsom berättande sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
