Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - I Tornedalen. Af Viktor Almquist. Med 8 bilder efter teckningar af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
647
kan undra öfver, att
skogarna så ofta brinna?
Midt i natten körde vi
in på Ohtanajärvis
skjutsstation. Egendomliga syn!
Barnen lekte i solskenet
på gräsvallen eller åto
sina smörgåsar i stugans
fönster. Matmodern
fyra-de på under kaffepannan.
Forböndernas hästar,
bundna kring brunnskaret,
skakade manarna för att
drifva undan bromsar och
flugor, frustade öfver
vat-tenämbaren eller skrapade i marken,
sedan hafrepåsarna tömts. Bjällror och
klockor, som hängde blanka från lokor
och betseltyg, sjöngo i gladaste
samklang. Allt var lif och rörelse, såsom
midt på dagen. Men vår skjutspojke
somnade flatlång på landsvägen,
medan vi själfva för en timme slumrade
in, kvarsittande i vagnskorgen, hellre än
att tillreda våra bäddar i den dufna
gäststugan. Att oombedt därmed hjälpa de
främmande vägfarande låg icke för det
stolta värdfolkets lynne. Ovänlig, tvär
och frånstötande kan befolkningen i dessa
trakter i allmänhet synas för den, som
icke hunnit sätta sig in i vanor och
åskådningssätt på orten. Men under
den skrofliga ytan döljer sig både
hjärtlighet och tjänstvillighet mot den, hvars
bekantskap blifvit gjord. En
själfägan-de, välbärgad klass, som aldrig haft
anledning eller ens tillfälle att träda i
beröring med de mera bildade och
framskjutna samhällslagren, saknar helt
enkelt hvarje aning om någon s. k.
»rangskillnad» mellan hvad vi kalla
ståndspersoner och andra.
In i de glesa milslånga skogarna bär
det ånyo, några högvuxna, frodiga
björkar lifva vid en krök af vägen den
ödsliga taflan. Men svarta i toppen stå gra-
ofver-tornea kyrka vid matarengi.
narna, angripna af en tärande mossart.
Själfva tallen, denna härdiga urtidsjätte,
ser tynande ut.
Nu gömmer sig solen bakom en
framglidande åsksky. Kyla och dunkel
be-klämma oss häruppe på den stängda
höjden. Dock se! med ens vidgar sig
synfältet, som glödande guld sprutar en
ljusstråle ned ur molnkanten, och midt
i ljuset strålar hvitt ett smäckert torn
långt därborta ofvan de lågväxta
buskarnas mörka stepp. Så möter oss
plötsligt den första anblicken af Pajala kyrka,
ensam synlig öfver den oändliga
grönskan, och klockornas treklang i
egendomlig takt hälsar oss i den stilla
söndagsmorgonen. Men borta i fjärran,
många mil i nordost rakt bakom det
ensamma tornet, likasom flyter på
horisontens rand ett ljusblått fjäll, hvars hjässa
silfras af snö, Yllis Tunturi, ett af
Finlands få höga berg. Det hela i förening
bildar i ödemarken en tafla af underbar
stämning. Ingen människoboning är
ännu synlig. Vägen sjunker hastigt nedåt.
Nu ligger framför oss en vidsträckt bygd,
och åter se vi Torneälfvens vågor glittra,
glidande med timmerbördor på ryggen
mellan saftiga, gröna stränder, där
vallboskapen råmar och fiskaren ordnar sina
ryssjor och nät.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
