Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett möte. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
JANE GERNANDT-CI.AINE.
min kusin,» sade Mme d’Amblimont,
»det har jag aldrig haft, såvida ni inte
räknar min smak för ett stilla landtlif till
passionerna.»
Mlle La Borde förstod mycket väl,
att hon var föremål för skämt, och det
låg en god del medlidande, för att icke
säga förakt, i det sätt Roxane en gång
för alla antagit emot sin ogifta släkting.
Hennes eget bröllop hade stått, innan
hon fyllde sjutton år, och det manliga
släktet hade alltid haft en märkvärdig
svaghet för henne, som särskildt yttrat
sig i de triumfer hon firat i
sällskapslifvet. Afunden hade nog försökt att göra
skandal af ett och annat i Brest, men i
Landevennec fanns intet som kunde
sätta tungorna i rörelse, fast trakten lånade
en viss glans af ett jaktslott, som låg en
tjugu minuters väg från byn och
tillhörde en af kommendörens goda vänner.
Som man befann sig i oktober, var det
fullt af gäster, och de inbjudne hade gjort
visit hos Mme dAmblimont, som
tagit emot dem på ett synnerligen
älskvärdt sätt — de voro allesammans
öfver femtio år. Det vill säga, det fanns
ju en ung vicomte ibland dem, som var
systerson till värden, men han roade sig
helst på egen hand. Det var en
mycket framstående skytt, som ständigt
uppehöll sig i skog och mark, ty det var
särdeles godt om fågel den hösten, och
i augusti månad hade han skjutit
vargungar. Trakten hemsöktes på det mest
oberäkneliga sätt af dessa vilddjur, och
det var intet tvifvel om att han gjort
omnejden en stor tjänst.
Ryktet om hans skicklighet hade
nått fram till huset på heden, och när
Roxane hörde talas därom, kom det en
besynnerlig glimt i hennes ögon, som
kunde skifta från kallaste grått till
gnistrande gult. Ibland gjorde det till och
med ett så lifligt intryck på henne, att
hon, som nästan aldrig brukade spela,
gick bort till en spinett och slog ett par
ackord, snabbt och oväntadt som
leendet lyste kring hennes mun.
Skyttens namn var Stainville, och
hon hade träffat honom i Brest vid de
fester, som en man på modet kan förgylla
med sin närvaro. Det var en reslig,
smärt gestalt med mörka, djupt liggande
ögon, och han gjorde ett visst
uppseende hvar han visade sig, fast detta i det
hela tycktes honom likgiltigt. Man
påstod, att han skref vers och ämnade
bosätta sig i Paris, men i afvaktan på
märkligare öden låg han och sköt rapphöns
i Landevennec.
Ett par gånger hade han gjort besök
i huset på heden, och Mlle La Borde
hade sett honom småle åt berättelsen
om den halshuggne, som gick igen i
korridoren.
»Det är svårt att få spöken att
ändra sina vanor,» sade han, »men jag
hoppas, att ni inte blifvit störd,
mademoiselle. »
Cathérine visste knappt, hvad hon.
skulle svara, ty hon var icke mycket
van att tala med unga män, och
Roxane hade tydligen roligt ät hennes
förlägenhet, men det var icke sin släktings
ansikte hon såg, när hon tänkte på detta
samtal. Han hade så märkvärdigt
glänsande ögon, vicomten, och hon undrade,
hvad han egentligen menade med att
tala så mycket om den stackars
Mon-ségur från skräckväldets tid. Dessa
spökhistorier begynte hålla henne vaken . . .
En natt tyckte hon sig höra buller
— dörrar, som öppnades och stängdes,
och sväfvande steg — och dagen
därpå kunde hon icke låta bli att betrakta
en högrest gestalt, som stod utanför
kyrkdörren. Det var söndag, och M.
Stainville syntes väl ifrig att få hälsa
på Mme dAmblimont. Liksom
ägarinnan till huset på heden, som visade
sig mycket from, gick han regelbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
