Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett möte. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT MÖTE. 51
i mässan, och Mlle La Borde kunde
öf-verraska sig med att tänka på honom
midt under det hon satt och läste, men
inför sin kusin nämnde hon aldrig hans
namn.
Den unga kvinnan klädde sig hvar
dag som om hon väntat besök, och en
afton, då Cathérine steg in i hennes
kabinett med ett fång sena höstrosor, som
hon bedt henne plocka, drog hon sig
ljudlöst tillbaka. Roxane, som stod midt
på golfvet, var icke ensam; vid hennes
fötter knäböjde en man, men ingen af
de två hade sett, när dörren gick upp,
och Mlle La Borde pressade händerna
hårdt emot hvarandra. Ett ögonblick
hade hon trott, att hon drömde. En
älskare — en älskare — — Lycka och
lugn, ära och framtid offrar man för
någonting sådant som detta — — —
Fast det var fullständigt mörkt, satt
hon och stirrade ut genom fönstret, och
det hade väl gått en timme eller mer, då
hon lämnade sitt rum.
Roxane låg på soffan som vanligt,
iklädd en ljus sällskapsdräkt: »Jag har
haft visit af M. Stainville», begynte hon.
»Plan ville veta, hur det står till här i
huset. Jag förklarade, att jag mår
förträffligt, och det är ju ingenting, som
fattas er heller, min kusin?»
Det glimmade till under de långa
ögonhåren, och hon fortsatte spefullt, med
samma godmodigt medlidsamma ton:
»Hälsan är nu det förnämsta af allt,
eller sätter ni kanske studierna högre? Jag
inbillar mig, att ni är nöjd bara ni får
fördjupa er i Homerus, och oss emellan
sagdt har ni väl inte haft andra
glädjeämnen i ert lif.»
»Ahnej, det har varit enformigt nog,
det har ni rätt i. Jag var öfver trettio
år, då min far dog ...» Mlle La Borde
visste icke, hur orden föllo sig för henne,
hon stod blott och betraktade Roxane;
det var något demoniskt i det gåtfulla
35
anletet, som sken af köld. Den unga
kvinnan låg alldeles orörlig, men luften
skalf omkring henne, och som en flamma
hade hon svept sig kring mannen vid sin
fot.
»Trettio år, det är en sansad ålder»,
återtog hon, »och jag har aldrig tviflat
på, att ni är själfva förnuftet, min
kusin ».
Cathérine svarade intet, men hon
tänkte ofta på de orden. Själfva förnuftet
. . . Ja . . . Icke hade hon drömt om att
någon skulle betrakta henne, som
vicomten betraktat Roxane. En morgon gick
han förbi huset på heden, och när hon
och M:me d’Amblimont trädde in i
kyrkan nästa söndag, tog han plats i koret
som de. Det undgick icke Mlle La Borde,
att han knappt följde med mässan, men
hon visste, att han kommit för att se
den älskade. Roxane var strålande
vacker den dagen, och ibland lyfte hon sina
ögon mot hans. Han tycktes hvarken
höra musiken eller sången, och Cathérine
tänkte, att han var trött af ceremonien.
Ett par sekunder hade han hållit handen
för pannan; så såg han upp, och utan
att hon märkte det gled mässboken
från hennes knä. Länge, länge
kanske i minuter, kanske i en tidrymd, som
ej mätes med sådant mått, satt hon och
spanade efter hvad den blicken sökte,
som gled under hans halfslutna ögonlock.
Han syntes henne . . . icke densamme.
Eller hade hon varit blind ? Kring hans
läppar darrade en skugga, något
smärt-fullt, öfvervunnet, spörjande, som nått
svårmodets yttersta gräns och fördjupade
sig i en visshet.
När hon lämnade kyrkan, rörde sig
Mlle La Borde som en, den där går i
sömnen, men den vackra Roxane lade
föga märke till sin följeslagerska. M.
Stainville stod och väntade på henne,
och de utbytte ett ögonkast, som kom
ett nästan omärkligt löje att dröja öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
