Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - På bicycle genom Italien. Af Ragnar Östberg. Med 2 bilder af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ BICYCLE GENOM ITALIEN.
60J
därifrån få följa Tiberns plana floddal
fram till Perugia. Om det ock var en
stigning på öfver tusen fot från
Orvieto-dalen upp till Todi, så borde dock sedan
färden därifrån bli en dans på rosor. —
Hela den lilla vänliga staden sof en
landtligt hörbar sömn, då jag tidigt om
morgonen och ganska tyst strök utmed
gränden, »corso Cavuiir-», genom »Porta
Cassia» och nedför branten. Väktaren
vid de etruskiska grafvarna var den förste
jag fick hälsa. Han pekade ut tvärvägen
ned mot bron öfver Paglia, en flat,
vattenfri sandränna, och då jag kommit på
andra sidan bron, började genast
berg-bestigningen.
Efter nära två mil på en väg, som
småningom och i mångtaliga krumbukter
arbetade sig upp och åter upp öfver
höjderna, och utan att ha mött en själ,
stannade jag och såg för sista gången
den ljusa skymten af Orvieto nere i djupet.
Staden stod lik en hägring och glimmade
i solen mot de blå bergen.
Den trakt, som följde, låg grå och
kal, med långa grässluttningar mellan
bara berghällar. — Landskapet var
sällsamt ensligt. — Jag hör blott suset af
hjulen i vägsanden. — En fårskock, som
stått som förstenad, rusar med ens från
vägen. — En vaktgumma ropar och
hojtar efter sin vallhund, som ursinnigt
löper efter hjulen. Sedan alltjämt en
lång tystnad, se’n hundens sista skall
ekat bort bakom mig.
En pelare vid en korsväg med ordet
»PERUGIA» — och det bär sakta
nedför emot Tibern. Där möta ändtligen
den första byn och de första husen efter
fem mil från Orvieto, och det smeker
örat att höra ropen »viva!», »salute!»,
»padrone!» och »addio, Signore!» I
Trat-torian »al Borgo di Deruto» blir
bekantskapen innerligare och skilsmässan svår.
Nejden ligger yppig på andra sidan
byn, med Todi nästan otillgänglig på
sin väldiga brant, där domens kupol
växer ur dalen mot stadshöjden. Vägen
kryper ned utmed Tiber-stranden och
följer den en stund.
Af den väldiga floden återstod föga
mer än namnet, och aldrig tror jag
någon speglat sig i Tibern utan att bli
blygrå. I den heta, ångande sanden flöt
en rännil af lerigt vatten, och tröstlöst
kröp det fram i torkan. Tibern låg där
som en utsinad åldring, grågul och matt,
med sitt stora namn, feberhet och
flämtande i sin ökenlika bädd.
Jag såg icke åt den. Vägen bar upp
och ned utmed höjderna vid sidan. En
regnskur sköljde till sist bort min åtrå
efter vatten, och efter en sista ganska
konvulsivisk ansträngning att »ta’» den
sista stadshöjden kryssade jag, gråhvit
af damm, fram genom vimlet på
Peru-gias gator.
Det blef tungt att se’n en gång ta
afsked från Perugia. En afton emot
solnedgången bröt jag upp emot Assisi, då
dalen nedanför låg skönare än någonsin.
Det mest fullödiga rödgula sken lyste
upp de nära höjderna i öster, medan de
aflägsna bergen rundt om undan för
undan tonade bort i matta färger, i
violett och blått, delade i strimmor af hvita
moln. — Den som vill måla en rörande idyll,
där saga och verklighet gå i hvarandra,
må lefva i Umbrien. Hvar timma af
dygnet ger där nya under.
Vägen vek ned, korsade dalen och
gick öfver Tibern vid bron S. Giovanni.
Den löpte utan träd genom släta fält,
hvaröfver solnedgången svepte allt sitt
guld, endast brutet af några enstaka
pinjers långa, lätta skuggor. Den vek
in i en allé af plataner och strök under
kronornas lätta löfverk, med sanden
färgad röd mellan blå nät af skuggor. Vid
alléns slut reste sig som en tvärvägg
det höga och mörka Assisi-berget. —
Den i Italien sällsynta anblicken af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
