Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - På bicycle genom Italien. Af Ragnar Östberg. Med 2 bilder af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ BICYCLE GENOM ITALIEN.
60J
Mörkret vek sakta bort från åsarna,
kupolen på S. Agnes flammade
kopparröd, och en blå ljusflod gaf ny dager
med de mjukaste skuggor öfver matta
fält. Försilfrad fick flodfåran lif och
tycktes röra sig i långa bukter bort genom
dalen.–-
Vi räknade klockslagen från Assisi.
De slogo oss med förvåning, och vi stodo
inom kort vid stadsmuren. Porthvalfvets
skugga låg ramsvart mot de hvita
månljusa gatorna, där ej ett ljud i natten
bröt ekot af våra steg. Vid trappan
sof vår vakt till Albergot, och han log
i sömnen och mumlade, då vi sköto upp
porten: »Buona notte — signorina
—sig-norine.»
En solfri eftermiddag stå åter min
velo och jag solo på landsvägen, mot
Chiusi, sex mil bort, och Siena. Vägen
låg enformig mellan stora, plana slätter,
och de långa milen trampades en efter
en utan afbrott. Città delle Pieve reste
sig på spetsen af ett berg, och mellan
skaror af glammande landtfolk, som i
skymningen vände åter till staden,
kryssade jag fram till Chiusi.
Staden hade bara en krog, »Albergo
della Corona», och jag sof där som en
stock, se’n jag klarat de närmaste
korsvägarna mot Siena. Redan klockan tre
om natten steg jag upp. Luften stod
ännu fylld utaf månens ljus, medan dagen
sakta började stiga från höjderna i öster.
En stad lyste långt borta, ljusare än allt
annat i natten, och i skinande vågor
böljade höjd på höjd bort mot
horisonten. Blå och gröna dagrar brötos i
långa strimmor af det skära ljuset ifrån
öster, och stjärnorna domnade bort en
efter en i dagens famntag. — Luften
blossade redan af morgonrodnad. Jag
skyndade i väg sä fort mina ben
förmådde, öfver järnvägsspår och uttorkade
vatten, uppför och nedför och uppför
gen, innan rodnaden hunnit gå öfver i
värme — då jag ett, tu, tre måste stanna
för en korsväg.
Intet annat råmärke fanns än en
madonna, målad öfver ett muradt litet
altare. Heliga jungfrur äro ljufliga ting,
men här förargade mig smått hennes
milda leende, och barnet hon bar gjorde
mig villrådig. Jag tog åt vänster på en
slump, då jag tyckte hon log ditåt. Men
hennes leende var falskt, och jag steg
högre och högre upp mot en stad med
det tunga namnet Montepulciano, där jag
ingenting hade att göra. Efter en mils
uppförsbacke fick jag veta af den
människa, jag ändtligen mötte, att vägen
var på tok — och jag vände och gled
ned igen mot madonnan, som jag åter
passerade och som nu log åt höger.
Solen brände. Hon hade fullständigt
vaknat till lif, och hennes varma omslag
pressade hela min lekamen. Hur såg
trakten ut? Det vet jag icke. Jag vet
endast, att jag åter vek af från den rätta
vägen och kom till en stuga, där jag
ganska uthungrad bad ägaren att få
smaka hans maccaroni. Det fanns inga.
Men mjölk då? — Nej, ingenting mer
än två råa ägg. Och jag drack dem
och välsignade hönan, som kacklade
bredvid, och snurrade åter med solen i
famnen på vägen. Så gingo milen.
Jag skulle ha min frukost i byn
Ra-polano, hade jag tänkt, sju mil från
Chiusi. En klunga bönder, som jag
ropade till, skrattade och påstodo, att det var
långt dit ännu, och jag trampade och
arbetade mödosamt, så som människan
måste arbeta för att komma fram i
världen, och spanade rödglödgad efter det
förlofvade landet, — efter skugga och
frukosten i Rapolano. Den ena långa
vägkurvan ändades efter den andra, utan
att jag såg sticka upp, hvad jag säkert
väntat bakom den kroken och den
kroken, tills det med ens blef mig omöjligt,
absolut outförbart att fortsätta. Form-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
