Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - A. U. Bååth. Af Hans Emil Larsson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 72
HANS EMIL LARSSON.
lekssagan på Björkeberga» 1892. Den förra
har sitt motiv från Dalarna, den senare sitt
från Skåne, dock ej från den skånska slätten
utan det nordliga Skåne vid Smålands gräns.
Man tänker i första rummet på scenen för
dikten,, då naturskildring och naturstämning
äfven här intaga en hufvudsaklig plats,
kanske något för stor i förhållande till
handlingen. Denna tillhör i båda dikterna.
1600-talet, »Marit Vallkulla» dess senare del,
»Kärlekssagan på Björkeberga» dess förra
del. I »Marit Vallkulla» är det en typisk bild
ur folkets lif och lidanden skalden tecknar,
och det är häxeriprocesserna under Karl
XI:s tid som gifvit honom motivet. Bland
de stämningsmättade naturbilderna ser man
samma naturs karghet, då det gäller att
gifva folket bröd. Den står för folket
såsom fylld af öfverjordiska makter, hvilka man
gärna ville tänka sig vänligt stämda mot
människorna, men som man måste tro äro
af ondo, både därför att de ofta visa sig
fientliga och framför allt för det prästen
säger det. Och lika hård och näringsfattig
som den lekamliga födan är den andliga,
hvilken bestås folket. Djäfvulstron och
trolldomstron inskärpas från predikstolarna,
och den andliga och lekamliga hungerfödan
alstrar vansinniga drömmar och syner,
hvilkas verklighet äfven auktoriteterna tro på
och som de strängeligen bestraffa. Blott
mot slutet ljusnar i Hakvin Spegels
samtal med den unge kungen en gryning till en
ny tid, hvarunder förtryck och andligt
mörker skola bekämpas och vika.
I »Marit Vallkulla» är det ännu
folkvännen och upplysningsvännen som om ej
direkt inspirerat dikten så dock gifvit den
dess underlag. »Kärlekssagan på
Björkeberga» har ett mer uteslutande litterärt
motiv; skalden tecknar här en svensk
renässansbild, och originalet är skalden Lasse
Vivallius, en svensk renässanstyp, sådan vi
efter fattig lägenhet kunde bestå oss den —
skald, vagabond, äfventyrare, fantasirik,
njut-ningslysten, utan vidare etiska principer,
ständigt i kamp för att gripa lyckan och
här försökande stjäla den genom att under
falskt namn gifta sig med adelsmannen
Wulf Grips dotter. Harald Molander har,
som bekant, sedan i romanform och i
dramatisk form behandlat samma motiv. Han
har lagt hufvudvikten vid äfventyraren,
»lyckoriddaren». Bååth har mera framhållit
skalden, lyrikern, fantasimänniskan, och de
lyriska elementen äro hos honom de mest
fängslande, ehuru äfven de med
kulturhistorikerns sakkännedom och målarens blick
för det karaktäristiska gifna interiörerna
äro förträffliga.
Efter sju år har nu kommit en ny
diktsamling »Flickan från Antwerpen och andra
dikter». Såsom titeln angifver, innehåller
samlingen en längre berättande dikt och
flera smärre. I den längre dikten ger
skalden åter en renässansbild med färgmättade
taflor från den nederländska frihetskampen,
med brusande passioner, våld och blod vid
sidan af ungmökyskhet och idyller från
fredlig id i den rika köpmansstaden. Frisk
lefnadslust, adlad af den unga
protestantismens frigjorda naturuppfattning, frihets- och
hemlandskärlek, mod till uppoffring för
dessa skatter, det är de hufvudkänslor som
fylla dikten. De stå kanske inte i så hög
kurs i våra dagar, då Europa med kall
blick ser på en liknande — fast
visserligen också mycket olik — strid för
oberoende, som föres af ättlingar till samma
folk, ur hvars kamp en episod här skildras.
Vår tids snusförnuftiga logik och
evolutionsteorierna om den starkares rätt, tillämpade
på äfven det högre andliga lifvets områden,
ha nog äfven förslöat sinnena för den
omedelbara känslan för människorätt. Och
missbruk med stora ord har fört till en
mikroskopisk analys af stora ideer, hvarunder man
för deras celler eller atomer glömmer deras
organiska helhetslif och betydelse för ett
sant och sundt mänskolif i nutid och
eftervärld. Men det evigt mänskliga blir icke
föråldradt. En ny tid reagerar visserligen
alltid mot en närmast föregående tids
idealer och uttryckssätt. Men det finns alltid
de, som hafva nog vid blick att se, att »i
många former trifs det sköna», och det
fullblodiga konstnärliga kommer alltid till
heders. Det är en äkta fläkt af germansk
renässans i »Ungmön från Antwerpen», och
den smidighet, med hvilken
versbyggnaden formar sig efter innehållet och ger
detta flykt och stämning, är i sanning
sällsynt.
Det finns bland de mindre dikterna
äfven några, som gifva bilder af liknande
slag, den sant naiva, vårfriska »Doptåget,
vårstämning från 1500-talet», där man får
både tids- och årstidsstämningen i den mest
omedelbara fyllighet, och »F. d.
konstnären», som tecknar en nedkommen Wi val-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
