Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Henryk Sienkiewicz. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438
HELLEN LINDGREN.
den på svenska heter Från Neros dagar
— till grund för sitt omdöme. I sitt slag
är den visserligen ett mästerverk, den
upprullar för våra ögon en illusorisk bild af
den första kristna tiden och af det romerska
sen-kejsardömet. Den på en gång
förfärar och förvånar oss med sina skarpa
kontraster, den förtrollar oss tillika genom
den trollkonstnärsaktiga virtuositet
författaren utvecklar. Han är, om jag får
använda ett äktsvenskt uttryck, »dubroder»
me 1 den skeptiske Petronius, han låter lika
litet imponera på sig af gladiatorerna som
af kejsarhofvet, ja, reverenter sagdt, ej ens
af vilddjuret-kejsaren själf. Han tyckes stå
på lika förtrolig fot med äfven den enkle
Petrus, Herrens apostel, han har lefvat sig
in i de kristnas föreställningssätt, som om
han umgåtts med dem personligen. När vi
i våra unga dagar läste Bulwers »Pompejis
sista dagar» eller Kingsleys »Hypatia»
njöto vi visserligen, men nog var det en
smula besvärligt i alla fall — vi fingo
så mycket historiskt lärdomsstoff, som var
rätt hårdsmält. Sienkiewicz’ förmåga att
smuggla in detta och att icke taga det i
för stark dosis är beundransvärd. Han är
världsmannen-berättaren. Han lyckas likväl,
enligt min tanke, icke helt besegra vårt
motstånd mot detta fjärrbelägna ämne. Ty
när han för oss in i detta lif, så olikt
vårt eget, så mättadt af rikemanspassioner,
så dödstrött af njutningarnas kvalmiga luft
och på samma gång å andra sidan så
fylldt af denna trons passion, som
öfver-vinner världen och föraktar världen,
verkar detta det kejserliga Roms panorama
nästan som en underbar fesaga, en
sagodröm, hvilken tagit kroppslig gestalt inför
en fantasi, som kan återge spöksyner med
verklighetstrohet, inför en fantasi dessutom,
som känner och lider på en gång med
sjukskötarens hjärta och med läkarens blick
för de abnorma och sjukliga tillstånden.
Likväl ligger något af en feberdröms
töckenslöja, en feberdröms sjukliga öfverretning
öfver detta lif af på en gång ve och jubel
— de dödsjagade offrens ve och de
vansinniga tyrannernas jubel. Underbart är detta
stolta Rom, som står där i sitt kolossala,
hånfulla majestät, trotsande på
århundradens segrar och oöfvervinnelighet.
Underbart har senapskornet, kristendomen,
framlagts för våra ögon. Och så liffullt än
dess bekännares trosmod är skildradt under
sitt till synes hopplösa arbete att gräfva
sina mullvadsgångar för att undergräfva
hela denna byggnads stolta säkerhet, är
dock den historiska striden här alltför
fjärran, för att vi, trots ali historisk trohet,
trots alla kampens skiften, skola glömma,
att lifvet här i någon mån tillhör det evigt
förflutna. Som sådant ikläder det sig former
af för nutidsläsaren nästan grotesk natur,
af ett intresse, så uteslutande historiskt
arkeologiskt, att det lämnar hjärtat och
själen något oberörda. Historien är en stor
kyrkogård, som allt jämt har något af den
gråtande förgängelsens högtidlighet. Att
förflytta oss allt för långt tillbaka i dess
grafhvalf medför också för oss något af
den grafstämning, som väckes af det evigt
flydda, och denna doft af förbleknade
minnen stiger oss åt hufvudet som en
liklukt, en grafdoft. Sienkiewicz’ jätteroman
är ett storartadt epos, men den lefver i en
värld af ben och spillror, den har för
mycket af ett historiskt och för litet af
nutidsintresse. De kejserliga palatsen, de
omätliga trädgårdarna, de sällsamma danserna
och de hemska orgierna, denna häxsabbat
af djuriskhet och förfining -—• det är som
om allt detta i första ögonblicket gaf oss
en känsla af kaos och förvirring, en
barnets mörker och spökrädsla, det är som
ville vi fly till vår enkla barnkammare, till
ett kloster, till vårt studierum eller till
vilda lekar för att åtminstone få glömma
dessa barbarismens triumfer. Och så starkt
har diktaren själf sett ned i denna afgrund,
inför hvilken svindel måste ha fattat dessa
människor själfva och då ännu mera måste
fatta oss moderna, att han lockat fram just
sådana gestalter ur detta brokiga virrvarr,
hvilka likasom lysande punkter vägleda vårt
trötta, irrande öga. Vi bjudas ett Guds
frid med känslan af att hafva upptäckt det
stora ljuset, eller vi säga oss som Petronius,
att man måste skämta med både döden och
djäfvulen för att uthärda att lefva i denna
vulkaniska atmosfär eller gömma sig i
vetenskapens kylkamrar för att ej brinna
upp i denna värld af lössläppta begär och
viljor, som endast kunna befalla, straffa,
slå och åter slå, plåga och åter plåga.
Innan vi lämna romanen Quo vadisf
har det dock sitt intresse att påpeka,
hurusom den grundidé, som genomgår
författarens alla romaner, de må vara sociala eller
historiska, ger sig tillkänna äfven i denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
