Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Henryk Sienkiewicz. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRYK SIENKIEWICZ.
439
roman. Den besjälar hans framställning
af den stora brytningstid, där kristendom
och hedendom brottas. Vi höra den
uttalad i Vinicius’ ord i brefvet till Petronius:
»O Petronius», skrifver han, »du har
sett, hvilken uthållighet och hvilket mod i
lidandet denna lära (kristendomen) kan gifva,
hur hon tröstar i olyckan. Kom till oss,
och du skall förnimma, hvilken källa till
lycka hon är i det dagliga lifvet.
Människorna, ser du, ha hitintills icke känt en
Gud, som de kunna älska, och därför ha
de icke heller kunnat älska hvarandra.
Häraf kom hela deras olycka, ty på samma
sätt som solen föder ljus, ger kärleken oss
lyckan. Hvarken lagstiftarna eller
filosoferna ha lärt oss denna sanning. Den
existerade hvarken i Grekland eller Rom,
och när jag säger Rom, betyder detta
universum. Stoikernas torra och kalla lära,
som de dygdiga omfatta, härdar hjärtan,
som stålet härdas, men den gör dem kalla,
i stället för att göra dem bättre.»
Så blir kärleken då som religion en ny
världsvisdom, den moderna tidens nya
evangelium, som allt fortfarande verkar
föryngrande och innebär framtidens hopp,
möjligheten till allmänmänsklig lycka och
vapnet mot pessimismen. Styrkan att
kunna lefva består icke i att vara starkast
att kunna slåss, utan i att kunna älska
med den oändliga ömhet, som blott den
förhoppningsfulle, den, som har ett ungt
hjärta, äger.
Och så stark har kontrasten mellan
denna frid, som öfvergår allt förstånd, och
denna spöksyn af ett helvete pä jorden
varit i författarens själ, att han som ett
komplement till skildringen här och en
kom-mentarie med nästan modernt synmått
skrifvit den lilla romannovellen Suivons-le
(Följom honom), en helt kort lifsbild, en
af de bästa han gifvit oss, som på några
sidor visar oss rent af synen af Fasan
själf, världsfasan, spöket, som stirrar in i
en kvinnosjäl, som sett för mycket af detta
obarmhärtighetens grymma lif. Den håller
på att förskräcka henne till döds.
Ingenting hjälper mot detta fantom: hon håller
på att dö i armarna på man och far.
Fasan kommer vid middagstiden, den är icke
blott nattens spöke utan det klara, kalla
dagsljusets onde ande. Men en dag
befinner hon, romarinnan, sig på den
afrätts-plats, där Kristus trampar sin törnestig,
som den fina damen vid en
cirkusföreställning. När han kommer, bärande på korset,
vet hon, att det är han som skall befria
henne, att han är sanningen. Hon vågar sig
fram till honom. Där han skrider sin väg
fram, ser hon, att alla dessa förfärliga,
mordiska blickar ej verka på honom det
minsta, han står öfver det alltsammans. Han
är lifvets konung, döden har intet välde
öfver honom, han är Fasans besegrare,
intet hat på jorden kan förskräcka honom,
han är ju lugn, nej, han är glad: man kan
alltså vara lugn här i jämrens dal.
Hvarför skulle hon icke våga sig fram till
honom? Han är ju god, nej, han är icke
blott god då och då, han är ju godheten.
Ordet katolsk och ordet slavisk har
oafbrutet legat mig på läpparna, när jag
skildrat denna lilla boks ämne. Det är en
oändlig exaltation, en passionerad
kristendom, som vi så sällan kunna svinga oss
upp till, så olik vår nordiska nyktra
hvar-dagskristendom. Det är det »blödande
hjärtats» kristendom, le sacrè cceur, som
gör under och tecken i de katolska
länderna än i dag. På samma sätt som
vårens solsken, värme, doft, fågelsång
genomtränger naturen och nyskapar och gör det
hela till ett tempel, som andas lifvets
tillbedjan, där förr var mörker och köld, på
samma sätt verkar denna kraft i ett nu
som en ny lifsström, ett dop af eld, en
räddning och en änglamakt. Och som det
är med tron, så är det också med kärleken
hos Sienkiewicz, den har oerhördt mycket
af religion och religiös vidskeplig vördnad.
Denne sextonhundratalets adelsman och
riddare, som han tecknar, som en gång
sett sitt ideal, han lefver icke längre sig
själf, han lefver för en idealkvinna, han
har tvenne tillstånd, ett där han är osårbar,
oöfvervinnelig, modig, glad, när han har
henne, ett där han är utan en skymt af
sällhet och glädje. Nu är han en munk
i bot och aska. Hans sol är skymd eller
borta, när han fruktar, att han förlorat
henne.
Låt oss minnas denne pan Szchetuski
i romanen Med eld och svärd, när han
söker sin bortröfvade furstinna. Han
svarar icke, när man talar med honom, han
är med sina stirrande ögon icke fullt
normal längre. Hans kamrater, färdiga att
eljes gyckla och drifva hårdhändt skämt
med allt och alla, betrakta honom med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
