Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Betlehems barn. Legend af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ned spjutet på marken, fattade med
båda händerna om barnet, lyfte upp det
och sög till sig så mycket han kunde af
vattnet, som det höll mellan händerna.
Det var väl endast ett par droppar
han på detta sätt fick på tungan, men
mer behöfdes ej heller. Så snart han
smakat vattnet, for en ljuf svalka genom
hans kropp, och han kände ej mer, att
hjälm och harnesk brände och tyngde.
Solstrålarna hade förlorat sin dödande
makt. Hans torra läppar blefvo åter
mjuka, och de röda flammorna dansade
ej mer för hans ögon.
Innan han hade haft tid att märka
allt detta, hade han redan satt ned
barnet, och det sprang åter och lekte borta
på ängen. Nu började han förvånad
säga till sig själf: Hvad var det för ett
vatten detta barn bjöd mig? Det var
en härlig dryck. Jag måste verkligen
visa det min tacksamhet.
Men eftersom han hatade den lille,
slog han snart bort dessa tankar. Det
är ju blott ett barn, tänkte han, det vet
ej, hvarför det handlar så eller så. Det
leker endast den lek, som bäst behagar
det. Får det måhända någon
tacksamhet af bien eller af liljorna? För den
piltens skull behöfver jag dock ej göra
mig omak. Han vet ej ens, att han
har bistått mig.
Han kände sig om möjligt än mer
uppretad på barnet ett par ögonblick
därefter, då han såg anföraren för de
romerska soldater, som voro förlagda i
Betlehem, komma ut genom porten. Se,
tänkte han, hvilken fara somjaglupit
genom den lilles tilltag! Om Voltigius
hade kommit gående här förbi endast ett
grand tidigare, hade han fått se mig stå
med ett barn i famnen.
Höfvitsmannen gick emellertid rätt
fram till krigsknekten och frågade honom
om de här kunde tala samman, utan att
någon lyssnade till dem. Han hade en
hemlighet att meddela honom. »Om
vi endast flytta oss tio steg från porten,»
svarade krigsknekten, »så kan ingen
höra oss.»
»Du vet,» sade höfvitsmannen, »att
konung Herodes gång på gång har
försökt att bemäktiga sig ett barn, som
växer upp här i Betlehem. Hans siare
och präster hafva sagt honom, att detta
barn skall bestiga hans tron, och
därjämte hafva de förutspått, att den nye
konungen skall införa ett tusenårigt rike
af fred och helighet. Du förstår alltså,
att Herodes gärna vill göra honom
oskadlig.»
>:>Ja> Jag förstår,» sade krigsknekten
ifrigt, »men detta måste ju vara den
lättaste sak i världen.»
»Det skulle för visso vara mycket
lätt,» sade höfvitsmannen, »om konungen
endast visste hvilket af alla de barn, som
finnas i Betlehem, som är det åsyftade.»
Krigsknektens panna lade sig i
djupa veck. »Det är skada, att hans
spåmän ej kunna upplysa om detta.»
»Men nu har Herodes funnit på en
list, hvarigenom han tror sig kunna
oskadliggöra den unge fridsfursten,»
fortfor höfvitsmannen. »Han utlofvar en
härlig gåfva åt hvar och en, som vill
bistå honom.»
»Hvad helst Voltigius befaller, skall
bli utfördt äfven utan lön eller gåfva,»
sade soldaten.
»Jag tackar dig,» svarade
höfvitsmannen. »Hör nu konungens plan!
Han ämnar fira årsdagen af sin yngste
sons födelse genom att anordna en fest,
till hvilken alla gossebarn i Betlehem,
som äro mellan två och tre år gamla,
skola blifva inbjudna jämte sina
mödrar. Och vid denna fest — — —»
Han afbröt sig och skrattade, då han
såg det uttryck af leda, som öfverfor
soldatens ansikte.
»Min vän,» fortfor han, »du behöf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
