Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En hämd. Af Bo Bergman - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BO BERGMAN.
— Ser ni det, sade hon. Ni har inte
märkt mig. Vet ni om jag tycker och
tänker något, och hvad jag tycker och
tänker? Det vet ni inte, för ni har al-
drig talat med mig . . .
— Man kan väl tala utan ord.
Men så fort han sagt det, skämdes
han.
— Det är ert arbete ni talat med.
Hon på duken. Men det är inte jag.
Ingrid Alman såg upp med en blick,
som Nihls strök undan för.
— Säg mig, hvarför kom ni egent-
ligen hem?
— Därför att jag längtade.
— Hit, till den här hålan!
Nihl smålog — litet stelt. Han tyck-
te inte om tonfallet.
— Låt oss vara uppriktiga. Ni kom
hit, inte därför att ni ville, utan därför
att ni måste. Det var en provins i Eu-
ropa, som inte var riktigt eröfrad, och
det var Sverige. Er berömdhet var im-
porterad. Man ville ha den verifierad
med någon utställning, men ni utställde
aldrig. Och så dök det upp rykten . . .
jag läste om er sista exposition, den i
Brüssel. För mycket brunt, tror jag.
— Man reser inte till Sverige för att
slåss, sade Nihl; det gör man undan
därute. Men för att vegetera.
— På det viset. Åkern är utsugen;
i trade med den!
Hennes röst stack utan att hon lade
märke till det, och det satte sig ett par
röda, skarpt begränsade fläckar på kind-
benen. Nihl betraktade dessa fläckar
med ovilja. Han tyckte att hon såg så
gammal ut med dem. Ett ungt ansikte
rodnar inte på detta sätt; blodet samlar
sig inte i en fläck öfver en kota.
— Kanske inte så farligt i alla fall,
sade han och gjorde ett kast med hufvu-
det åt stafflit till. Cigarren hängde sön-
dertuggad i mungipan.
— Å Lucas, min vän — hon sträckte
bägge händerna mot honom — tror ni
inte jag sett allt! Angesten, kampen
för att rädda er. Ni dog tum för tum.
Förlamning på själen. Blodet reagerade
inte längre, det måste nytt till. Nytt
blod, det var det ni skulle ha — — och
om ni fått det . . .
— Så har jag fått det af er, vill ni
säga. Jag är ju också tacksam.
Fru Alman, modern, stack in hufvu-
det från köket. Det var en liten hop-
klämd gumma med samma knipning på
ögonen som på munnen.
— Barn, du försummar dig väl inte
. . . God dag, herr Nihl . . . Och fest-
föremålet själft sen.
— Ja, farväl.
Nihl böjde sig ner öfver sin modells
hand; den var död mot hans läppar.
Ingrid Alman stod och såg efter ho-
nom genom fönstret. Han hade börjat
gå fortare på sista tiden. Och rakare i
ryggen. Plötsligt gaf alltsammans vika
för henne, och utan att hon kunde göra
något till det strömmade ögonen öfver
af hela den sista tidens samlade bitter-
het och själsspänning. Hennes krafter
voro slut; komedien hade rifvit sönder
henne. Hvad tjänade den också till?
Hon var ju besegrad från början, från
första timmen hon såg honom igen, och
när hon begrep att han behöfde hennes
hjälp, var allt det gamla onda glömdt —
och hon gaf hvad han behöfde. Hon
blef mor och han blef barnet, ett gam-
malt fult och löjligt barn, illa tilltygadt
af lifvet, dumt och hjälplöst, men som
kanske kunde räddas ännu. Det var
ljuset från hennes ansikte som skulle ge
ljuset åt hans öga och hans färg.
I början, medan kampen om och för
honom pågick som hårdast, hade hon
ingen tanke på sig själf. Men när det
började stillna, när han reste sig i sina
egna ögon, därför att han såg vägen och
vägen lofvade honom seger, blef hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
