Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svensk berättarkonst. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK BERÄTTARKONST.
63
fåglar». Stilen bar visst inga anspråk på
högre konstnärlighet- enkelt, naturligt och
flytande berättas om de fröjder och
pröfningar, som mött det unga paret på dess
väg, och dagbokstonen är genomförd med
berömvärd fasthet och konsekvens.
Naturskildringarna ha både åskådlighet och
lyrisk stämning. Det är kort sagdt en bok,
som vittnar om afgjord berättartalang, som
alltigenom präglas af lugn behärskning och
ingenstans sträfvar att ge mera än hvad
den verkligen går i land med. Ja, felet
med den är närmast, att den är för
anspråkslös. I det lilla brefvet från bokens
hjältinna till författarinnan, som inleder
berättelsen, antydes mycket riktigt bristen:
ett genomgående psykologiskt
hufvudmo-ment fattas. Man får ingenting veta om
de äkta makarnas inre lif, det är som om
alla yttre besvärligheter och mödor
hindrade dem från att upplefva något i sig
själfva. Fru Stare säger visserligen, att
den röda tråden i boken är hennes och
hennes mans samman tvinnade tillvaro. Ja,
om man bära fått reda på litet mera om
deras samlif och dess historia, så skulle
det helt säkert af dessa löst sammanfogade
skildringar, som uppenbara verklig
begåfning, ha blifvit en roman af konstnärlig
halt.
Som den är, har boken sitt gifna värde
som lifFull skildring af faktiska förhållanden
af onekligt intresse.
Är »Flyttfåglar» en afgjordt populär
bok, så kan man inte säga detsamma om
Ellen Westers nya verk, Änna Elisabet
Lindon. Det är en bisarr och egen bok,
präglad af en viss resignerad bitterhet, men
på samma gång af slagfärdig ironi. Trots
sin amperhet har den dock just inga
glänsande egenskaper, därtill är den för
aristokratiskt inriktad på de rent själsliga
momenten af händelserna* den är ojämn och
formlös och skulle vara tröttande, om icke
en accent af lidelse och undertryckt känsla
bröte sig fram under ytan och komme en
att lyssna noggrannare.
Änna Elisabet Lindon är egentligen en
vacker figur, med sitt goda, klara förstånd,
sin friska fordran på känslans helhet och
odelbarhet, sin förmåga att känna starkt
och impulsivt och sin kvinnliga
betänksamhet, som ger henne reflexionens stod,
äfven när känslan bryter dammarna i
hennes inre. Att hennes bild icke kommer
att stå så klar för läsaren i denna
skildring af hennes kärleksöden, beror på
författarinnans stil. Nervös och reflekterad,
vill den öfverallt undvika det vanliga och
det själfklara och blir därför trots sin
intelligens allt som oftast onaturlig. Ellen
Wester har något af den rädsla för det
enkla, som skämmer flera af våra yngre
berättares teknik. Liksom icke ett stort
och säkert grepp betydde mera för
fantasien än en litet spirituell och litet
tillkrånglad omskrifning!
Det är ett tragiskt kvinnoöde Ellen
Wester velat återge med all möjlig diskret
behärskning. En kvinna, som är skapad
för att älska fullt och helt, som mer än
en gång genombäfvats af kärlekslifvets
brusande preludium, men som för hvarje gång
af oblida makter tvingas tillbaka till sin
ensamhets kyliga lugn, därför att kärleken
bjudes henne på så hårda villkor, att
hennes förnuft säger nej. Det är tårlös och
brännande sorg under hennes ögonlock, då
hon för sista gången velat ge hän sitt
väsen och för sista gången känt hindrens
och förbehållens styrka. — I denna
grundstämning af ofruktbart svårmod få de kvicka
och satiriska randglosorna en mera dämpad
och tillfällig karaktär. Ellen Wester har
eljes i sin novellsamling »De slutna
händerna» gett prof på en obestridlig satirisk
talang.
* *
Annie Quiding är en författarinna, som
af upplagornas antal och storlek kan
öfvertyga sig om att hon har en talrik och
pålitlig läsekrets. Medvetandet härom bör å
ena sidan inge behagliga och styrkande
känslor, men å andra sidan kan det
möjligen locka till att lita för mycket på rutin
och segervana och välvillig publik. Fru
Fannys son förefaller verkligen ha kommit
till under ogynnsamt inflytande af sin
författarinnas popularitet.
Den är bra skrifven, ovanligt bra
skrifven för att vara en svensk roman, där
tekniken sällan är uppdrifven. Brefiformen
är i sig själf icke otacksam, särskildt när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
