Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.
167
då jag hör talas om dramat Kameliadamen.
Fru Nansen har häraf intet. Hennes danska
afsky för att »skabe sig» har varit henne
till hjälp äfven i detta fall. Af denna
paradroll för alla divor gjorde fru Nansen
utan kråmningar och krimskrams något
verkligt mänskligt och vackert. Särskildt
i scenen med Armands far och i spelsalen
bjöd hon på stor och äkta konst. I herr
de Wähl hade hon en god, i de upprörda
momenten fullt värdig motspelare.
Med något mindre högaktning än
Dumas fils närmar sig August Strindberg
kvinnoproblemet i Fordringsägare. Hans
omdöme om kvinnan sammanfattas kanske
bäst i den äkta mannens ord till Tekla:
»Du är en djäflette». — Spelet var godt på
alla händer, alla tre ansträngde sig och
lyckades. Fallandesots-kandidaten Adolf,
framställd af herr Johansson, vacklande mellan
apati och ursinne; f. d. äkta mannen herr
Svennberg — med den typiskt
Strindbergska blandningen af djäfvulsk elakhet och
pockande egenrättfärdighet och slutligen kvinnan
Tekla, fru Fahlman, inkarnationen af allt det
mest motbjudande och föraktliga, skadedjuret,
som gör mannen utom sig genom sin dumhet
och förtviflad genom sitt trolösa lögnväsen;
alla tre fyllde sin uppgift. Psykologiskt
är det intresseväckande att höra Strindberg
själf disputera och argumentera genom alla
personerna. Misstänksamma ända till
vanvett sysselsätta de sig med sin andliga
knif-kastning till dess de samt och synnerligen
blifvit illa skurna. Det ur många synpunkter
alldeles förträffliga stycket hör till det mest
osunda i världslitteraturen. — Egendomligt
att tänka är att Strindberg genom sin stora
dramatiska intensitet skall vara den ende
svenske skådespelsförfattare, som är känd
på kontinenten, och särdeles roligt är det
att läsa den förnumstige Sarceys omdöme
om de Strindbergska kvinnotyperna, att
resande, som besökt Norden, försäkra att
Strindbergska kvinnotyper ha förebilder
»flera än man skulle tro i det dagliga lifvet
därborta». Den store franske kritikern
skakar betänksamt på hufvudet, då han ser
på oss svenska herrar i vårt förhållande till
damerna. »Först bli de rasande, slutligen
galna», säger han. »I Frankrike däremot»,
fortsätter Sarcey, »där sinnena hafva mera
jämnvikt, gifter man sig i den hederliga
afsikten att grunda en familj och få barn,
som man uppfostrar efter bästa förmåga.
Fot. Atelier Jæger.
FRÖKEN BORGSTRÖM SOM KATARINA I
»SÅ TUKTAS EN ARGBIGGA».
Jag vill ingalunda härmed hafva sagt att
icke några illusioner spela in, illusioner
som tillsammantagna bilda hvad man kallar
smekmånaden, men det medfödda förnuftet
tar snart ut sin rätt.» Med fin täkt hade
herr Ranft, som i Fordringsägare visat
familje-lifvets behag i Sverige, låtit programmet
utfyllas af Hemlifvet s fröjder, ett franskt
lustspel, där man fick se medlemmarna af
en fransk familj rifva ut ögonen på
hvarandra. Men det nyssnämnda »medfödda
förnuftet» fick ej ta ut sin rätt i någon af
akterna i denna förolämpande dumma fars.
I Frankrikes rika och feta jordmån frodas
också dumhetens planta, och i denna pjes
bilda råhet, hjärtlöshet och dumhet en
oupplöslig treenighet.
Många lärda anse, att man i Så tuktas
en argbigga, skrifven 1596, ser spåren
af en resa i norra Italien, som Shakespeare
torde ha företagit 1592—93, under det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
