Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder - Oscar Levertins »Kung Salomo och Morolf». Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR. 173
no Kagekio i gyllene rustning rusar i vild
stridsifver in på scenen med det glänsande
svarta håret uppbundet öfver hjässan och
gongongens slag ljuda högtidligt genom de
japanska tallskogarna. Då förstår man
hvad hjältesagan måste vara för detta folk.
Som jättestora getingar komma männen
framrusande i rustningar af en egendomlig
dyster skönhet. Hväsande af ilska sticka
de med sina spjut, och stycket kulminerar
i en äkta japansk handling af
själfuppoff-rande kärlek. Den trogne tjänaren Tomo-
JR-^ ^^AGAN, till hvilken Levertin denna
p?^Jw| gång anknutit sitt strängaspel, är
L Sr? J\ &ammal ocn §ar tillbaka till
ju-v^^^y) diska traditioner. Men från land
till land har den vandrat och ofta bytt
dräkt, tills särskildt Morolf afstrukit allt
österländskt och blifvit en putslustig och
grofkornig germansk Hanswurst. I denna
saga om Salomos vishetsstrid med
demonernas furste, har redan åtskilliga
tidsåldrar framburit sina skiftande
världsåskådningar. Hvad är nu skälet att äfven
Levertin i ett ögonblick, då han kännt behofvet
att hålla domedag med sig själf och
världen, lagt sina frågor och svar växelvis i
Salomos och Morolfs mun?
Han har själf antydt det i en ståtlig
inledningssång:
tado ristar, af sin etik uppfordrad att ej
öfverlefva sin herres olyckor eller
förödmjukelser, upp sin buk. Sällan har väl
ödmjuk underkastelse för de stora etiska
värdena förenat sig med en så genomförd
estetisk epikureism som i den oförlikneliga
japanska kulturen.
Hvad det japanska språket beträffar,
torde det för de allra flesta varit lika
obegripligt som Duses och hennes sällskaps
italienska, med hvilket språk det dessutom
företer åtskilliga ljudlikheter.
Fjärran och nära sällsamt förenar
sagan med systerligt spinnande hand.
Libanons cedrar och snöskogens enar
binder hon samman med skimrande band,
suset af palmer och furugrenar,
västerländskt vemod och österländsk brand.
— Själf är jag väster- och österland.
Han har i sagan tyckt sig finna några
af de strängar anslagna, som ljuda starkast
i hans eget bröst, några af de motsägelser
antydda, som klingat skarpast för hans
eget öra. Liksom han själf har sagan sitt
yttersta ursprung i det fjärran Österlandet
och dock sitt hem äfven i det yttersta
Thule. Nordisk längtan och ungdomsfrisk
framtidstro, gammal konungavisdom och
orientalisk känsloglöd bryta sig i dess sång.
Inom dess ram finnes plats för ungdom och
ålderdom, forntid och framtid, grubbel och
OSCAR LEVERTINS »KUNG SALOMO OCH MOROLF».
Af JOHAN MORTENSEN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
