Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Femte häftet
- Från Gagnef. Skisser af Anna Maria Roos
- I. Tillas-Per
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då tog han upp en krita och skref på båtens stam:
»Adjö, nu vell jag inte längre lefva.
Min vän hon döder är, den jag har hållt så kär,
men mest för syndens svåra skull jag bäfvar.»
— Si, dä va’ en så’n där kärleksvisa
det där, sade Tillas-Per.
— Var det?
— Ja, hörde I inte, sade Tillas-Per,
något missnöjd med vår klena
fattningsgåfva. Hörde I inte hur det börja’: »Och
när jag kom te vännen, så slapp jag inte
in.» Då kan I väl förstå dä ä’ om kärlek.
Och Per började tala om den
egendomliga sed som ännu för ett par
decennier sedan allmänt rådde i Gagnef: att
hvarje flicka, när hon blef fullvuxen,
flyttade från den stora kammare, där hon
förut bott tillsammans med far och
mor, och fick en egen liten kammare
med utgång direkt i det fria, där hon
om aftnarna tog emot »bekanta gossar».
Han berättade huru han själf i sin
ungdom mången gång varit med om detta:
att de unga männen flockvis drogo
omkring om aftnarna och klappade på
hos de unga flickorna. Det föreföll, af
hans historier att döma, som om en
flicka ibland kunde ta’ emot flera unga
män på en gång och sitta och prata
och nojsa med dem. Men när hon var
förlofvad, tog hon endast emot
fästmannen. Kom man till en flickkammare och
dörren befanns stängd inifrån, var det
ett tecken på att hon redan hade en
tillbedjare där. Härpå hänsyfta de
första raderna i denna visa.
— Har det inte funnits någon vers
emellan den första och den andra i den
visan, undrade vi, finnande öfvergången
till mordet något abrupt.
Men Per försäkrade, att detta var
hela visan, och kunde inte inse att ej
hela historien var mycket klart och
tydligt berättad i det gripande kvädet —
hvilket vi för öfrigt måste be att få
höra ett par gånger för att fullt upfatta,
ity att Tillas-Per talade en mycket
genuin bygdedialekt, som stundom gjorde
det rätt svårt att strax förstå honom.
»Ångern» blef sålunda i hans mun
»hångeln» och »krita» blef »klita».
— Nå, Per, få vi inte höra något
mera ?
Per funderade en stund, harklade sig
ett par tag, försökte med en ton — »nä,
så va dä inte», satte an en något högre
ton och sjöng så med stor högtidlighet
i röst och min:
Där växte upp en lilja i grön dalen,
liksom en blomstertärna där upprann.
Ja, nu så får vi skåda denna tärnan,
tills tårarna på kinderna de rann.
Men Lazarus han var då nu väl fattig,
han led nu här i världene stor tvång,
men därför feck han en så hederlig begrafning,
så änglarna i himmelen de sjong.
Vi hade svårt att hålla våra
skrattmuskler i styr, då vi hörde denna
originella och äkta
svenskt-landtmannamässiga uppfattning om »en hederlig
begrafning», såsom utgörande Lazarus’
ersättning för ett lifs elände. För att
dölja vår opassande munterhet, brusto
vi ut i lifliga utgjutelser af beundran
öfver dikten.
— Det var en utmärkt vacker sång,
sade vi.
— Ja, dä ä dä, sade Tillas-Per
förnöjd. Dä ä en urimeli fin vise. Och
töcken melodi dä ä på den. Den ä
alldeles ogränsligt vacker. Di har inga
så’na melodier nu för tiden, som ä så
fina inte.
— Nej, visst inte, instämde vi.
— Ho ska skrifva opp melodierna
också, sade Tillas-Per till mig, då han
såg mig teckna upp orden till hans visor.
Di ä ända vackrare än orden. Skrif opp
melodierna med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0280.html
