Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur den grekiska anthologien. Några öfversättningar och en inledning. Af Vilhelm Ekelund. Vignetterna af Ernst Norlind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4i6
VILHELM EKELUND.
cependant elie dort ici le sommeil
reserve a tous.»
Hvilken vacker skymning! Hur klingar
ej Söderns vemodiga afton i dessa ord,
barnens lekar och skratt från de dunkla
gränderna. Det finnes fler sådana dikter af
Kallimachos, måhända stamma de från hans
sista lefnadsår; förgängelsens sorg utan
bitterhet, klarad och renad, lyser vackert
öfver dem alla. Hans öfriga epigram äro
mestadels barn af Mous a paidikä, den
gosseförärande Sångmön, och frappera den
moderne läsaren genom sin sinnliga
naivitet. I poetiskt afseende erbjuda de intet.
Hvad i allmänhet angår detta tema, som
naturligtvis upptar ett vidsträckt parti af
anthologien, förvånas man öfver den ringa
verkligt poetiska originaliteten. Hvilket
oerhördt afstånd från Pindaros’ bländande
blomsterdaggiga ynglingaförhärligande
dikt-ter till Kallimachos’ Asklepiades, Stratons,
Meleagers!
Vi stå åter vid Meleager — och
Naza-renen! De vackra dagarne äro slut. Vi
kunna inskränka oss nu till en kort
redogörelse för anthologiens yttre historia.
Meleagers efterföljare äro Philippos från
Thessalonike (i årh.), Straton (2 årh.),
Do-geneianos (samtidigt). Poesien flyter sparsamt,
det dröjer ända till under Justinianus,
innan en ny samlare uppträder i Agathias
från Myrine, den bekante historieskrifvaren.
Den fullständigaste anthologien, den som
ännu i dag är den grundläggande, såg
dagen under första hälften af tionde
århundradet och har till redaktör konstantinos
kephalas. Den försvann emellertid fort nog
och ersattes länge af munken Planudes’ i
Konstantinopel utdrag ur densamma, ett
utdrag efter »etiska» principer! Den första
västerländska upplagan är af Janus
Lasca-ris, Florens 1494. Så småningom leddes
emellertid uppmärksamheten på en
Heidel-bergsk, senare romersk handskrift, hvilken
innehåller den förkomna samlingen af
Konstantinos Kephalas, numera kallad den
Pala-tinska. Handskriftens historia är synnerligen
dunkel; under sextonde århundradet vandrade
den från ägare till ägare, tills den slutligen
hamnade i Heidelbergs palatinska bibliotek. När
Tilly 1622 intagit Heidelberg, skänktes den
jämte andra litteraturskatter af Maximilian
I af Bayern till påfven Gregorius XV och
fördes till Rom. Efter freden i Tolentino
1797 kom anthologien till Paris för att
1816 jämte andra Heidelbergerhandskrifter
återgifvas till tyskarne.
Diibner, Brunck, Jacobs, Cougny äro
Gadarenerns moderna efterföljare.
I vår tid, som bevittnar märkliga
åter-uppståndelser af grekisk poesi —
Bakchy-lides, Herodas, Sappho — växer anthologien
ännu genom talrika inskriftsfynd på
graf-stenar och andra monument.
Många öfversättningar ha sett dagen.
Den bästa är kanske Hugo Grotius’
latinska på vers och i våra dagar Diibners
latinska på prosa i den stora Firmin-Didot’ska
upplagan, Paris. Herders tolkningar äro mig
ej bekanta, däremot Friedrich Jacobs’, den
berömde græcologens, lätt tillgängliga i
Reklambiblioteket, dock med alltför ringa
hänsyn till det allmänt poetiska och för
mycket till det politiska, mytiska, historiska.
Dessutom af föga temperament. De enda
mig bekanta svenska öfversättningarna äro
de af Tegnér och Vitalis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
