Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Epidemi. Af Hugo Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EPIDEMI.
427
Men när droskan passerat
Valhallavägen och de sista byggtomterna
nedanför bergknallarna bortom östra station,
klack det till i henne, ty nu stucko
epidemisjukhusets välbekanta skorstenar upp
ur den höstligt svarta tallskogen till höger,
där backen tog vid. Och när hästen
började gå i skridt, rätade hon litet
på sig liksom för att söka imponera på
sjukhusvidundret däruppe. Nej, där skulle
hon inte bli liggande, det var
naturligtvis bära halsfluss, hon visste så många
som varit där på observationen och fått
resa hem dan därpå, och nu kände hon
sig förresten mycket bättre. Hvad skulle
Harald tänka hemma och Eskil, som . . .
Nej i morgon skulle hon nog vara hemma
igen vid det här laget.
Kusken körde fram på platån
däruppe och stannade utanför
administrationsbyggnaden vid en ingång.
Längre kunde han för öfrigt inte komma, ty
ett högt spjälstaket med låsta grindar
hindrade allt vidare framträngande på
det farliga området.
Ingen människa syntes till för
ögonblicket, men den unga frun steg resolut
ned ur droskan och betalade åkturen.
Det var inte lönt att vänta på henne,
hon kom nog att dröja en bra stund,
förklarade hon tvärsäkert för kusken, som
undrade. Hon kände sig allt piggare
inför det ovanliga häruppe i skogen
bland alla de stela sjukhuslängorna med
deras höga skorstenar. Ja, hon var
riktigt munter, när hon genom en tom
tamburgång kom in i ett väntrum, som
också var tomt. Det var ju ett riktigt
äfventyr det här! Hufvudvärken var
nästan alldeles borta, och hon blef mer
och mer öfvertygad om att hon bära
hade en vanlig halsfluss.
Hon såg sig omkring i rummet. Borta
i fonden mellan fönstren stod ett
imponerande skrifbord och i närheten af det
ett slags hylla med glasskifvor, på hvilka
lågo bref och paket.
Hon skulle just fortsätta att
orientera sig, då en äldre man med ett
afgjordt vaktmästarutseende kom in och
efter en kort fråga afbröt hennes lilla
ordström med att helt kärft be henne
slå sig ned på en stol vid skrifbordet,
framför hvilket han nu själf tog plats
och började fungera.
Efter att ha granskat
anmälningssedeln tog han en penna och skref på ett
formulär. Hon såg tyst på, hennes mod
sjönk igen.
— Ska det vara enskildt rum eller
allmän sal? frågade mannen och tittade
upp. Då han såg hennes häpna min,
tillade han uttömmande: — Ja, det finns
ju halft enskildt rum också, och där
kan man få vara alldeles ensam, det
kostar 2,50 om dan. Det blir väl bäst
att ta det?
— Men jag ska ju bära ligga på
observation! invände hon modlöst.
— Ah, det blir väl bra med det,
afgjorde vaktmästaren med ett tonfall, som
nästan föreföll henne skadegladt och
alldeles säkert icke innebar något
uppmuntrande.
— Ja, då tar vi halft enskildt då?
Det ska betalas 75 kronor i förskott.
Nu blef hon förargad. Man gick
väl inte alltid omkring med 75 kronor
på sig! Och så berättade hon som det
var, att hon känt sig dålig på
förmiddagen och gått upp till doktorn, som
skickat hit henne direkt och inte ens
låtit henne få gå hem ett tag först. Men
hennes man var bankkamrer, och han
skulle nog styra om med betalningen.
Det fanns väl telefon, så man kunde
meddela sig med yttervärlden.
Nej, det fanns det inte, jo
rikstelefon, men den fick patienterna inte
använda. I alla fall kunde hon ju skrifva
hem, brefven gick genom ugnen, sädet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
