Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Epidemi. Af Hugo Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432 HUGO OBERG.
— Tänk att det smittar så! sade hon
distraheradt till syster, som lagade sig
att gå.
— Ja, man får vara rädd om sig,
svarade syster.
Efter ett par dagars jämn feber,
hufvudvärk och ondt i halsen började fru
Vibeck krya till sig.
Det var alltjämt ett märkvärdigt
indiansommarväder, och hvarje morgon
stod det klaraste södersolsken in i den
unga patientens rum. Hon kände sig
riktigt väl till mods, när städerskan, som
blifvit mera tillgänglig än första dagen,
slog upp de väldiga fönstren och släppte
in den friska morgonluften.
Sedan kom undersköterskan och tog
temperaturen, så fick hon te, och
slutligen kom den unge doktorn, som
befunnits vara en utmärkt älskvärd och
allvarlig man, utan mista anlag för flirt.
Om det var för att han var förlofvad,
det lämnade hon därhän, i alla
händelser verkade det svalt och uppfriskande
på henne, som vant sig vid kurtisjolm,
sen hon var bära barnet. Han kom
med en sköterska, tog i hand och tittade
i svalget, afläste feberkurvan på den
lilla taflan öfver hufvudgärden, sade några
uppmuntrande ord och gick vidare på
ronden för att vid tolftiden återkomma
i den högtidliga processionen efter
öfverläkaren.
När dennes ankomst bebådades, blef
det ett kattrakande ute i korridorer och
trappor, där en hop stoj ande barnungar
på bättringsvägen höllo till mellan
ronderna. Han hade en förfärlig respekt
med sig, och ropet »doktorn kommer!»
verkade panik, förmodligen mera låtsad
än verklig, ty den reslige mannen var
visst ingen barnagluffe, det märkte hon
nog. Han var tvärtom en hederskula,
som var riktigt treflig att tala med och
inte så litet påminde om hennes egen
kärnkarl till man.
Från honom fick hon bref hvarje dag,
som hon regelbundet besvarade, så att
det hade uppstått en liten nätt
korrespondens, den första sedan
förlofnings-dagarna. Att hennes bref måste »gå
igenom ugnen», innan de skickades af,
det bära ökade det nya och pikanta i
situationen.
Från den glödande Eskil kom inget
bref, men att han fått reda på hennes
sjukdom visste hon genom mannen, som
en dag skref att han talat med honom
och hade hälsningar att framföra. Hon
hade väntat sig en förtvifladt
passionerad epistel med heta utbrott. Först
blef hon litet stött och ledsen, men så
resignerade hon märkvärdigt fort.
Antingen han nu inte ville kompromettera
henne genom ett förlupet bref eller var
rädd om sitt eget skinn, bäst som skedde!
Så här på afstånd började hon få en ny
syn på den efterhängsne beundraren. Han
verkade nog litet skräddarelegant och
violparfymerad ungherre, när allt kom
omkring. Det fanns bestämdt
ingenting omedelbart hos honom.
En dag, när middagsronden gått och
hon var säker om att få vara ostörd,
smög hon upp i bära linnet fram till
fönstret och tittade ut. Där hon stod
i fönstervrån, kunde hon se
Vanadishöj-den med vattenverket, som låg där
ödsligt och grått som en fästning med sina
granitskansar öfver den solbelysta, gröna
grästorfven på sluttningarna.
Hon stod och såg ett par minuter,
så spratt hon till vid ett buller ute i
korridoren och gick i sängen. Ett
underligt minne hade frapperat henne, och
bakom den hvita pannan började det
arbeta, så att det kom ett litet veck
mellan de ännu febergrumliga ögonen.
Det var förstås ett slumpens sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
